Visst blir man glad? Den strålar i all sin gräslighet! Den kan väl inte vara från något annat årtionde än 70-talet? I skafferiet har jag just nu en kompis till den, fast rund och i grönt. Den är inte min; svärmor hade med den som cookie-behållare till jul, och kakorna var inte slut när hon åkte hem. De är fina tillsammans, burkarna, och det kan jag skriva utan att det blir tiggeri eftersom svärmor undviker internet in i det längsta. Dessutom känner jag inte att jag måste äga allt som är fint, det går bra att njuta ändå.

Fint, förresten - fulsnyggt är väl mer ordet, som det mesta från decenniet när jag föddes. Saker, menar jag. Man ska ju inte klanka ner på sig själv i tid och otid...