En sak som är spännande med att vara i utlandet är att se hur man kommunicerar. När jag var i London ansträngde jag mig för att uttrycka mig på engelska, men det var inte helt effektivt att prata engelska i Grekland. Således blandade jag friskt. Svenska, engelska och vid något tillfälle kom jag på mig med att ta till spanska. Som jag inte kan. Mest pratade jag svenska, enligt logiken att om de pratar med mig på ett språk jag inte förstår, pratar jag med dem på ett språk de inte förstår. Det fungerade! Vilket jag iochförsig noterade redan på den tiden när jag semestrade med mina föräldrar - pappa tycker att svenska räcker till det mesta och det orsakar sällan problem.


Kroppsspråket är inte heller att förakta i så'na här sammanhang...

Ekonomin i Grekland har ju, som väl undgått få, orsakat en del oroligheter under året. En dag under veckan vi var där var det strejk på alla offentliga kommunikationsmedel, men det hade vi lyckats snappa upp genom anslag på metron så vi planerade aktivitet utefter det. Vi sökte oss den dagen till en grotta - en så'n där med stalagmiter och stalaktiter, och där det dessutom ständigt är behagliga 17 grader. Att hitta dit var nog vårt största konststycke någonsin, och det tycker jag trots att vi snurrade över en timma mer än den tid som skulle gått åt ifall skyltningen varit som vi svenskstackare är bortskämda med. Dessvärre gällde strejken gruvguider också, upptäckte vi när vi till slut kommit dit. Men utsikten var fin, och medan jag och barnen åt de apelsiner och nektariner vi köpt på en marknad vi råkat hamna in i under grottjakten, fick maken ett ingående samtal med greken som inte guidade oss om hur han upplevde landets ekonomiska problem. Ett par dagar senare åkte vi tillbaka och fick gå i in i en Garbo-lik (sval och mystisk) underjordisk värld. Fotografera fick vi dock inte, trots att inga vykort fanns att köpa, så håll till godo med en bild av utsikten utanför grottan. 


Tunga skyar över en av Atens förorter.