Funderingar kring pastorsyrket:

Kanske kan pastorer placeras i ett fack tillsammans med anställda i ideella organisationer? För tillfället definierar jag ideella organisationer som en grupp människor som samlas kring något de tror på och vill arbeta för, de allra flesta på frivillig basis. Exempel: Amnesty, politiska partier, RFSU, Röda korset, Greenpeace, religiösa samfund.

För de anställda i dessa sammanhang torde en gemensam nämnare vara en stark övertygelse i frågor som upplevs som extremt viktiga för människor i närområdet eller rentav världen. Visst finns det de som halkar in på ett bananskal eller är så kallade styrelseproffs också, men för de allra flesta tror jag att yrkesvalet baseras på en djup tro, en vilja att påverka och göra skillnad.

Det där gäller förstås flera andra yrkeskategorier också (sjuksköterskor, lärare och jurister för att bara nämna några), men det finns annat som skiljer. Hur är det att ha en ideell organisation som arbetsgivare? En aspekt är att den anställda på något sätt ska representera, leda och betjäna en grupp människor som enas i en gemensam strävan, men som ändå är unika som individer. Dessa människor har valt att vara en del av organisationen, att lägga tid och engagemang i den, därför att de har en längtan. Utan dem skulle de anställda liksom sväva i ett vakuum, eller mer konkret, få hitta något annat att arbeta med. Utan medlemmar ingen att representera, ingen att leda, ingen att betjäna.

Att bli anställd i en ideell organisation är ett stort förtroende som förutsätter att man har organisationens mål och medlemmarnas bästa för ögonen. Det betyder inte att man alltid kan göra alla till lags, förstås, eftersom det finns ett brett spektrum av tankar och idéer kring hur målet ska nås och arbetet bedrivas. Människor har olika bevekelsegrunder för att söka sig till ett visst sammanhang, och bagaget de bär med sig är av de mest skiftande slag. Därför är det naturligt att man inte kan sköta sitt jobb så att alla alltid blir nöjda, eller som en jag känner väljer att uttrycka det: "Det finns alltid någon som tycker att det man gör är bra". Det går inte att rätta sig efter allas åsikter, eftersom de kan vara helt motstridiga, men det betyder inte att man inte ska lyssna till kritik och fundera på hur berättigad den är.

Som anställd i låt oss säga Socialdemokraterna har man två faktorer att svara upp emot: medlemmarnas tankar om partiets politiska mål och vägarna dit, samt den socialdemokratiska ideologin. Idag tror jag att många skulle säga att det i en demokrati är viktigare att representera partiets medlemmar och låta ideologin förändras med tiden, än att representera ideologin i första hand och inte bry sig om ifall majoriteten av medlemmarna tycker att det är dags för att byta ståndpunkt i någon fråga. Kanske är det tvärtom i Greenpeace eller Naturskyddsföreningen; att miljöfrågorna kommer först i alla lägen? Jag vet inte. Även i en församling är uppdragsgivaren tvåfaldig, det är dels församlingens medlemmar, dels självaste Gud.

Med Gud som ena parten - allsmäktig, allvetande, helig - är det tämligen givet att hans vilja går först. Å andra sidan är det inte alltid solklart vad hans vilja är, se bara på hur många olika sätt Bibeln tolkats genom historien och i olika kyrkliga traditioner. Personligen tror jag att det är meningen att Bibeln ska vara lite svårbegriplig och tolkningsbar, för att den ska kunna fortsätta fängsla människor år efter år. En alltför enkel text skulle nog inte hålla för alla de uttryck livet tar sig på olika platser och i olika tider, eller ens för en enda människas livs många vindlingar och vrår. Det betyder inte att Bibeln kan vridas hursomhelst och blir oanvändbar som vägvisare, men att alla frågor inte enkelt kan besvaras.

Sammanfattningsvis (och mycket kortare): Att vara pastor innebär ett förtroende och ett ansvar från och gentemot Gud och församlingens medlemmar.

Så, vart vill jag då komma med detta resonemanget (mitt längsta blogginlägg någonsin)? Jo, det utgör själva utgångspunkten till att de senaste månaderna har varit tunga att ta sig igenom. Under våren har några församlingsmedlemmar starkt ifrågasatt min mans lämplighet som pastor. Om man väger in det jag skrivit ovan - att vara driven av en stark övertygelse i en extremt viktig fråga; att få förtroendet att representera, leda och betjäna; att lyssna in kritik och väga den mot det första rättesnöret, Bibeln; att vara ansvarig inför Gud - om man väger in allt det är det kanske lätt att inse vart kraften har försvunnit i vår.