Sommaren rullar vidare. Två barn ska hämtas från läger imorgon, till det hemmavarande barnets stora glädje. Hon tycker att här blir alldeles för tyst utan storasyster, och nog låter det mindre än vanligt. Idag har hon iallafall varit nöjd, för vi har gjort en efterlängtad ommöblering av hennes rum, och det blev helt okej.

Dessutom har vi varit uppe på taket, både maken och jag, och det tycker Lillan är "coolt". Själv är jag inte det minsta cool när det kommer till att gå upp på tak. Det är väl så att man blir lite nervösare av sig både med åldern (ni minns väl att jag nästan är 40?) och när man får barn. Iallafall jag. Men huset måste skötas, och trillar takpannor ner behöver de sättas upp igen, även om det är på baksidan av huset där det är otäckt långt till marken.

Eftersom jag väger mindre än maken och är svagare än honom, kändes det logiskt att jag klättrade och han höll i repet (tro inte att jag klättrar utan säkerhetslina!). Klättrandet gick bra, men jag fick inte fast takpannan. Det visade sig nämligen att man behöver tre händer för att klara det - en att hålla på plats med, en att lyfta takpannan ovanför med, och en att trycka till med. Jag kunde inte få en tredje hand att växa ut, så det var bara att ge upp. Sedan höll jag rep och bad intensivt till Gud medan maken klättrade. Han fick pannan på plats, så tydligen räcker det med två händer om de är lite starkare än mina. Nu sitter jag i soffan och låter benen och hjärtat stilla sig. Så mycket skönare det var när jag inte hade förstånd att bli orolig!