Småbarnstider
Nu är minstingen åtta år och nätterna tack och lov lugna. Kanske fanns det någon poäng med de där åren med sönderhackad sömn, eller så är det bara så livet är. Inte vet jag. Jag kommer inte försöka skriva något så värst klokt om det heller, men det är iallafall lättare att tro på Gud när man får sova om nätterna!
Det blev jag påmind om när jag fick en kram mitt i affären, bara för att jag försäkrat kompisen om att hennes barn också kommer bli större och mer självgående.
Ack, jag hade också rejäla duster med Gud angående sömnen tills jag insåg att det inte var hans "fel" och lite nyttigt var det att lära sig att 1) förr eller senare får jag sova och 2) är man trött nog kan man sova på vilken plats som helst. Men idag har jag mött en småbarnsmamma med fler bördor än dålig nattsömn. Jag tyckte hon verkade tröttare, vimsigare och slarvigare än andra småbarnsmammor. Hennes barn kletade ner och slängde mat på golvet i sjukhussalen och själv lämnade hon våta handdukar och smutsiga våtservetter efter sig och sådant blir de annars tåliga sköterskorna griniga av så jag gick runt och städade upp efter den vimsiga mamman för att de inte skulle misstänka mig. (Ädla motiv). Men så kröp det i samtal fram vad som låg bakom. Mamman bor med två barn på ett härbärge för kvinnor sedan hon lämnat sin man och hans föräldrar som tillsammans misshandlat henne fysiskt och psykiskt under många år. Hon lever på ett litet bidrag och vill flytta hem till sina föräldrar, men hon törs inte eftersom de bor nära den farliga ex-maken. I väntan på att en domstol ska besluta att han inte får komma i närheten av henne bor hon alltså ensam med två barn på härbärget och ett av barnen har hamnat på sjukhus. Jag springer fortfarande runt och städar efter henne och barnet och försöker assistera så mycket jag kan fast nu är det för att skydda henne mot sköterskornas grinighet. Någon gång måste det vara nog med hur mycket skräp en och samma människa ska behöva ta.
