Tänk om man vore programledare i något klämkäckt TV-program, en sådan där som kommer inspringande i början till folkets jubel, drar av några vitsiga inledningsfraser, skämtar och skrattar med kändisgäster, bjuder på sig själv och har jättekul hela tiden.

 

Bara det att det kan man väl inte ha? Jättekul hela tiden, menar jag. Det måste ju finnas dagar när man vaknat med huvudvärk, varit småsur och låtit det gå ut över fel personer, vält ut mjölkpaketet över den nytvättade duken, glömt busskortet hemma... Ni vet, de där dagarna. Och då måste man ändå springa in i showen, vinka glatt, vara rolig, kvick och intresserad och framför allt le inbjudande och skratta hjärtligt. 

 

Lite kommer man väl igång av bara farten, antar jag. Det vill bara till att ha orken att gå upp i det man gör till hundra procent, så kan man släppa det andra. Så fungerar det ju iallafall för oss vanliga dödliga när livet är tungt eller bara tråkigt. Har man något annat att koncentrera sig på, får de andra känslorna vila och kanske rentav mattas av under tiden. Så är det förstås för programledare också, fastän det är svårt att minnas när man bara ser ytan. 

 

Kanske inte så politiskt korrekt, men ibland är det rätt skönt med yta ändå. Att inte behöva ge ut eller ta in allt, allt, allt.