Igårkväll rättade jag en hiskelig massa inlämningsuppgifter. Eftersom det var dags att avsluta gruppen idag, hade jag enskilda samtal med var och en av eleverna igår, och då fick de som för stunden inte satt i samtal jobba med diverse repetitionspapper - som eleverna ju helst skulle få tillbaka idag, innan de slutade. Alltså: förtroendetidsarbete. 

 

Ett papper förvirrade mig en aning, eftersom det var en ganska enkel uppgift som en vanligtvis högpresterande elev hade misslyckats kapitalt med. Verkligen väldigt dåligt, och det handlade om saker jag vet att hon egentligen kan. Jaja, tänkte jag, hon läste väl instruktionerna slarvigt, och jag vet ju att hon kan, så jag gör inget stort väsen av det. 

 

När jag lämnade tillbaka uppgifterna idag, såg hon lite förvirrad ut, men jag lät det bero. Jag hade ju bestämt mig för att inte krångla med det. Men så småningom kom förklaringen: En klasskamrat hade, för att retas (och, antar jag, för att se vad som skulle hända), med vilje gjort ett riktigt uselt arbete, och sedan skrivit hennes namn istället för sitt eget. 

 

Det är ganska roligt, det. (Det tyckte den "utsatta" eleven också, så ni behöver inte vara oroliga för mobbing.)

 

Samma kille tog sig idag för att få klassen att sjunga "Ja, må du leva" för honom, fast han inte fyllde år, samt ägnade en stund av vårt avslutningsfika åt att härma mig när jag har uttalsundervisning. Tämligen underhållande!

 

Det är lite surt att behöva skicka vidare eleverna lagom som gruppdynamiken och språket börjar landa, men det är också roligt att se hur snabbt det går framåt. Nu hoppas jag att det ska gå bra för dem i den fortsatta utbildningen, och att jag ska få se samma sak i nästa grupp.