Sverige är fantastiskt, Gud är bästa konstnären någonsin och naturen tar andan ur en!

 

En dag ägnade vi åt att ta oss in i Texas och till Houston. I Houston har de ett lustigt kringledssystem, och eftersom vägarna bitvis går på pelare känns det som att köra bilbana.

 

Ungefär då började öronvärken ta fart, och framför allt Lillpluttan hade ont och var lite hängig. Som tur var hjälpte det med ipren och efter ett par dagar var det bättre igen. Maken och sonen hade dock varsin rejäl inflammation när vi kom hem, men vi behövde inte uppsöka vård i USA iallafall, och nu mår de bra igen. Antagligen berodde inflammationerna på mycket poolbadande, och jag gissar på att AC:n och temperaturväxlingarna också gjorde sitt.

 

I Houston ägnade vi oss åt NASA. På den faktiska anläggningen där man jobbar med allt rymdigt, finns ett besökshus fyllt med roligheter. Vi har rört vid en sten från månen, vilket var en av orsakerna till att en del av oss ville dit. Ska man vara petig, ville egentligen Lillan äta upp den, men någon hade nog varnat NASA, för den var ordentligt fastsatt och inglasad så att man bara kom åt den med fingertopparna. Vi såg rymdskepp utanpå och inuti, utställningar, filmer, föreläsningar etc, och souvenirer förstås - alla dessa souvenirer! Jag tror att man skulle kunna pynta en hel gran med bara julgranspynt från alla ställen vi varit på, t.o.m. på alligatorfarmen fanns det grejer till granen! Nå, det var ett sidospår. På en rundtur per tåg runt området, gjorde vi ett par stopp. Det ena var kontrollrummet varifrån bl.a. den första månlandningen styrdes upp - och det är ju lite coolt!!

Från San Antonio till Dallas är det en bit, så det blev en långkörardag till. Vi stoppade bara för viktiga saker såsom att köpa boots, amerikanskt godis att ta med hem och en extra resväska för att få plats med allt.

 

Sista dagen träffade vi Hannah, som snart hon får lov av Sverige, ska flytta till sin man i Borås. Hon tog med oss till ett stort mall, där vi brände våra sista dollar. Tänk er Nordstan eller A6, men förutom affärerna finns det blacklight-minigolf, akvarium, tufftuff-tåg m.m. Knasigt med tåget, men barnen som åkte det såg glada ut. 

 

Och så flög vi hem. Fyra timmar till New York, ungefär sju och en halv till Berlin, och så knappt en till Landvetter. 

 

Slut!
(som man skulle ha skrivit om det var en uppsats i skolan.)

 

 

Så var vi framme i trakterna där maken tillbringade sitt läsår som utbytesstudent. Tre nätter huserade vi i Shreveport, och därifrån gjorde vi turer i trakten. Vi var förstås i Coushatta, som är så litet att det knappt går att kalla för stad, och tittade på var han bodde, gick i skolan osv. Det var en mysig plats! På söndagen gick vi till kyrkan där han var med, och det är alltid spännande att gå på gudstjänst i nya sammanhang. Det här var en liten församling där alla kände alla, och det passerade minsann inte obemärkt att en europeisk familj plötsligt fyllde en bänkrad... Om vi hade velat hade vi nog fått sjunga och spela och allt möjligt, men vi lyckades begränsa det till att maken berättade lite om sig och vad församlingen betytt för honom.  

 

Vi träffade också delar av familjen maken bodde i, och hade en riktigt trevlig eftermiddag med nya (nygamla) bekantskaper. Stämningen var varm och lite små-tjötig, så det var lätt att hänga på och slappna av. Vi grillade, testade fyrhjulingen, hängde i skuggan, diskuterade politik/tittade på tecknat på TV alltefter intresse. Jag är lite avundsjuk på sonen som satt på verandan och fick se kolibrier, och så är jag stolt över minstingen, som trots att hon avskyr engelska, helt på egen hand sprang runt och kommunicerade med ett av barnen i huset.  

En dag åkte vi till en alligatorfarm och tittade på alligatorer (jaha!), emuer, tvättbjörnar, söta getter och lite annat. Det var lite High Chaparall-stuk på hela anläggningen; ganska gemytligt sådär. Väldigt varmt också. Väldigt. Vi testade att äta alligatorkött, och det gick väl ner, men det kommer inte göra ont att avstå resten av livet.

Den äldsta staden i Louisiana heter Nachitoches (uttalas ungefär som McIntosh), och där gjorde vi ett snabbstopp. Jag hade gärna promenerat där längre, för det var väldigt fint längs strandpromenaden, men värmen var överväldigande så vi nöjde oss med en snabbtitt och lunch.

 En kväll träffade maken ett par gamla klasskompisar också, men då hängde familjen på hotellet. Pool, Wifi och Disney Channel, så klarar man sig långt...

 

Den dagen vi lämnade Shreveport hann vi med följande:

- fortkörningsböter

- träsktur

- bilkö

- inkvartering i Baton Rouge hos makens Area Coordinator från utbytesåret.

 

Fortkörningsboten fick jag, håhåjaja, för att vi hade fel uppgifter om hur lång tid det skulle ta att ta sig till träsktursstället. Min första fortkörningsbot, måste jag tillägga. Om någon undrar vad det kostar att köra för fort i USA, vet jag - det kostar på ett ungefär som i Sverige. 

 

På en hårsmån hann vi med träskturen - de hade precis lagt ut när vi kom susande (lagligt, förstås), men vände för att plocka upp oss. Det var en underbar upplevelse! Naturen var så trolsk att man liksom såg älvor flyga fram mellan de mossbeklädda träden. Värmen byttes ut i åska och störtskur efter en stund, och även om regnet var befriande skönt, var åskan för mycket för mellantösen, så jag och tjejerna avbröt turen i förtid. Det var lite trist, tycker jag, men jag är ändå glad över det jag hann se. 

 

 

Därifrån körde vi till New Orleans, som tyvärr inte återhämtat sig efter orkanen Katrina. Maten var god, och man kunde tänka sig hur det har sett ut med de fina husen, men det var rätt nedgånget och lite sunkigt sådär. Vi stannade bara ett par timmar och gick längs Bourbon Street och tittade på krimskrams. Sedan körde vi västerut igen, mot Texas.

Det är häftigt att köra nere i träskmarkerna, för mil efter mil består vägen av långsträckta, raka broat tvärs över träsken. Någon gång då och då kommer det en avfart, och sedan är det träsk igen, och så sitter man i bilen och undrar vem i hela världen som kommer på tanken att bosätta sig så att man har miltals av träsk åt alla håll. Någon som gillar älvor och alligatorer, kanske. 

 

 

 

Alltså, det kommer ta jättelång tid för mig att bli färdig med USA-rapporten om jag inte skärper mig! Den senaste pausen beror på att jag har varit i skärgården några dagar, och det finns minsann bilder att visa därifrån också, men det kanske blir senare. Först ska jag få ihop ett kort litet inlägg om de två dagar vi körde mot nästa större mål; Louisiana. 

 

Det tog oss två dagar att korsa Alabama och Mississippi och komma in i Louisiana, och de två dagarna var det mest bil, shopping, pool och mat - men det är inte det sämsta! I Alabama åt vi på en mysig lunchrestaurang där klientelet var pensionärer. Med andra ord fick vi southern husmanskost, att ätas med enbart gaffel. Maken var så lycklig att han jublade högt (mycket pinsamt, enligt barnen) och det var gott! Fast salladen med marshmallows fick jag avstå, för den innehöll äpplen som jag ju är allergisk mot. Tragiskt...

Vi hittade ett par affärer som blev favoriter: Books A Million - så mycket böcker och saker inspirerade av böcker! Jag tror att det var den affär som alla i familjen kunde gå i längst utan att någon tröttnade. Det blev ett par gånger till under resan, för den fanns lite här och var. Vi hittade också en gigantiskt pysselaffär - Hobby Lobby - där jag var den som handlade mest (vilket faktiskt inte hände särskilt ofta) och där jag för första gången såg maken bli så överväldigad av något att han inte klarade av att handla någonting. Nämligen det här: 

Atlanta är en stor stad med alldeles för många filer på motorvägarna. Sju i ena körriktningen var inte ovanligt. Sju! Usch. Tänker man på saken var det nog likadant i Houston och Dallas, men det var ett par veckor senare när vi hade hunnit vänja oss lite. 

 

I alla fall, vi stannade ett par nätter i Atlanta, och tre olika saker tog vi oss för att se. 

 

Det första var en minnesplats för Martin Luther King Jr. Tänk vad en människa kan betyda för så många! I många av städerna vi åkte igenom fanns gator som var uppkallade efter honom, framför allt söderöver förstås.

 

Georgia Aquarium - har varit (kanske är fortfarande?) världens största inomhusakvarium. Där såg vi allehanda skönheter, bl.a. väldigt stora valhajar med sina hov av småfiskar som ständigt simmar under magen på dem. Det fanns läckra maneter, coola drak-aktiga sjöhästar, enorma rockor, vitvalar med snäll uppsyn och mycket, mycket mer. 

Tvärs över en gräsmatta från akvariet, ligger Coca-Cola-museet. Det var en lustig upplevelse på sitt sätt, som en enda stor reklam-happening som man betalade för att vara med på. Rundvandringen piffades upp med högteknologiska finesser av alla de slag, blandat med retroskyltar och konstiga souvenirer. Höjdpunkten var förstås smakhallen, där man förutom coca-cola i alla tänkbara varianter, kunde smaka på runt 200 drycker från hela världen. Lingondricka, t.ex. Min favorit var en afrikansk fanta med päron och kiwi, om jag minns rätt.  

 

 

 

Nu börjar det svåra - att komma ihåg vad som hände när. Betänk att vi har betat av drygt 550 mil på knappt tre veckor, så kanske ni förstår att det blir lite rörigt. 

 

Nästa större mål på resan var Atlanta, och det tog oss fyra dagar att köra ner dit. Eftersom vi fick vänta på vår hyrbil tre timmar extra, kom vi inte så långt den första resdagen. Det tog ett par dagar att komma ikapp vår planering, faktiskt, trots att den var ganska lös i kanterna.

 

På vägen till Atlanta hade vi lite delmål. Det första var Hershey, som lever på att det finns en stor chokladfabrik där. Det är ungefär som Alingsås och potatis, fast mer uppskruvat och så är ju choklad så mycket godare... I alla fall, vi tog oss an fabriken. Först åkte vi runt på ett spår och fick veta hur chokladen blir till, bl.a. medelst sjungande kor. Jag kan fortfarande nynna låten ("Hershey's milk chocolate") mot min vilja. Souvenirbutiken var ganska ljuvlig, och jag blev så rysligt sugen på att köpa muggar, burkar, t-shirts och allt möjligt, fastän jag som svensk ju faktiskt inte har någon relation till Hersheys. De av barnen som ville, fick göra sin egen chokladkaka - välja innehåll och designa förpackning. 

 Dagen därefter är något av ett mysterium. Förseningen och de ovana måttenheterna måste ha snurrat till det i huvudena på oss, för vi bokade ett hotell som låg lite väl långt bort. Jag tror att vi körde över 50 mil den dagen, och en del av oss hann bli lite åksjuka innan vi kom fram. Ändå måste jag säga att naturupplevelserna den dagen var en av resans höjdpunkter för mig. Vi körde en utsiktsväg som delvis gick längs en bergsrygg i Appalacherna, och utsikten från höjderna var helt överväldigande vacker! 

Vi stannade och fikade i en dal, och där fanns ett vattenfall och massor makaonfjärilar - de största fjärilar jag sett i vilt tillstånd. Klart värt åksjukan, skulle jag säga. (Alla håller dock inte med mig.)

 

De här dagarna började värmen stiga ordentligt, och med den kom också åskoväder tre kvällar/nätter i rad. Mellanbarnet gillar verkligen inte åska, så det var något av en prövning. Med ökad värme följde också tilltagande krav på att hotellen skulle ha pool - Lillskruttan tycker nog inte att det räknas som semester om man inte badar. Dessbättre blev det allt lättare att hitta hotell med pool ju längre söderut vi kom; jag tror knappt att det fanns hotell utan längst i söder.

 

 

Sedan kom vi till Atlanta, men det får bli nästa inlägg. 

Hur sammanfattar man tre veckor av idel upplevelser? Vi har mängder med minnen och mängder med bilder, men jag gör ett litet axplock här. Jag måste ju ha några bilder kvar att terrorisera den närmsta släkten med när vi ses! Startplatsen får bli New York, helt enkelt eftersom det var där vi var de första dagarna. 

 

Vi hyrde en lägenhet på andra sidan vattnet, i Union City (New Jersey). Därifrån kunde man ta sig in i smeten medelst buss eller färja på ungefär 20 minuter. Helt okej, med andra ord.

One World Trade Center är uppfört på en del av platsen där gamla World Trade Center låg. Med sina 541 m är det ett rejält högt hus, faktiskt högst i västra hemisfären. Det invigdes i höstas, och i våras öppnades utsiktsvåningarna för allmänheten. Oss, bl.a.

Bredvid One World ligger minnesplatsen för 11 septemberdåden. Det är två stora kvadratiska hål med vattenfall längsmed insidorna, och namnen på de omkomna graverade i stenplattor hela vägen runt hålen. Det var en värdig minnesplats, som gav en bra känsla för omfattningen av katastrofen. Inte minst grep det tag i en att läsa alla brandmäns namn.

 

 

 

Förut gick det tåg på upphöjda spår i sta'n, och längs en strand har en del av ett sådant spår gjorts om till en smal promenadpark. Där gick vi...

 ...liksom förstås i Central Park. Som man för övrigt kan gå vilse i. Vilket vi gjorde. Men bara en stund.

(Ja, jag får magpirr när Lillan står sådär.)

 

Och så handlade vi krimskrams och souvenirer i China Town, trängdes i folkmassan på Time Square

 

Två barn passade på att fylla år medan vi var i NY också, och vi firade förstås dem litegrann. Det riktiga firandet hade vi dock gjort innan vi åkte hemifrån. Vi hade velat säga till om deras födelsedag på restaurangen, så de hade blivit sjungna för och fått gratis efterrätt, som verkar vara traditionen enligt amerikanska filmer, men eftersom barnen utlovade att dö av pinsamhet om vi gjorde det så avstod vi. 

 

Vi fick ett par oönskade övningar i tålamod under våra första dagar, men när bagaget kom till slut var det väldigt skönt att byta kläder, och vi fick ju en hyrbil så småningom, och efter lite tjat en smula rabatt på den också. 

 

Det var väl en ganska återhållsam rapport!
Å andra sidan täcker den bara in de första tre-fyra dagarna...

I övermorgon bär det av till USA, och gissningsvis kommer det inte hända mycket på bloggen de närmsta tre veckorna. Jag är så tacksam för att vi har fått husvakter som håller huset igång och djuren levande medan vi är iväg! Det är otroligt mycket värt att inte behöva fundera på hur det fungerar hemma.

 

Planen ser ut som såhär: De första dagarna är vi i New York (överväldigade, tänker jag mig), och på fredag hämtar vi hyrbilen och kör söderut. Vi har några hållpunkter - Hershey, Atlanta, San Antonio, lite olika platser i Louisiana där maken bott ett år, bl.a.  New Orleans - och så flyger hemåt från Dallas. Sådär i stora drag. Det är en nätt liten biltur på i runda slängar 400 mil, så det kommer förstås bli betydligt fler stopp, men vi tar det lite som det kommer. 

 

Ett och annat kan man ju oroa sig för, som det här med åksjuka och glutenfri mat. På natten kommer jag på tusen saker till att fundera på, men i det stora hela tror jag att vi kommer få det fantastiskt bra!

 

Tittar kanske in och skriver en rad när vi är i en Wifi-zon, men tills dess: Ha det så gott!

Eleverna är avvinkade, skrivbordet städat och överlämningen avklarad. Jag har checkat ut. Semestern börjar officiellt i övermorgon, men jag kompar i morgon, så... Hej semester! Jag har firat in den med att ta första doppet, som var bra mycket behagligare än väntat. 

 

Nu stundar sju veckors ljuvlig ledighet. Sju! Det ska bli så fantastiskt skönt!

Ska ju få gott om tid snart, så jag tänkte... Boktips, någon? Helst något som finns i pocket och enkelt glider med i handbagaget.

Oj, vad de släpar sig fram, de sista dagarna till min närmast oändliga semester! Det är på ett ungefär som att gå i tuggummi. Dessbättre kompar jag idag, och fick till en vederkvickande promenad i morse. Vägkanternas prunkande blomster får själen att värka lite, fast "prunkar" låter så fult att man hellre vill använda det om det ljud som uppstår när man trampar på en snigel eller nå't. Nå, vad det än heter - det är en ögonfröjd och en hjärtebalsam med den frodiga grönskan och överflödet på blommor. Lite sol på det, så ska nog kraften räcka till de sista tuggummidagarna!

 

En och en halv vecka kvar på jobbet. Om två veckor är vi i New York. 
Vad mer behöver man egentligen säga?

 

Kanske att familjens äldsta medlem har tagit med sig den yngsta på läger. Jag hoppas att de får lite sol och värme, men även de år det inte blivit fint väder, har lägren varit lyckade.

 

När jag arbetar är huset totalt dominerat av tonåringar. Det är bra för mig att ha det så här, för till slut kommer jag mig för att låta dem laga mat på egen hand. Vi kör mycket enkla rätter till att börja med, men ändå... Det känns bra att det fungerar!

 

Nu ska jag beställa syrsor. Av alla knepiga saker jag har för mig, är det här med att köpa hem insekter något av det konstigaste, tycker jag själv. Men så är det när man är dum nog att gå med på att ha en ödla i huset. Då vet man plötsligt vem som för stadens billigaste syrsor. Jaja.

Bara så ni vet: Den här veckan på jobbet har inte varit något vidare. Mycket har strulat, planeringar har inte fungerat och lösa trådar har glidit mig ur händerna. Jaja. Så är det ibland, helt enkelt, och man får väl vara glad att det inte är normalläget.

 

Nu: långhelg. Halleluja!

2,5 vecka kvar till semestern. Bara SFI är igång, i övrigt är skolan tom på elever. Vi kör på halva personalstyrkan några veckor, så det är ganska intensivt. Dessutom ställer det där med att resten av skolan stänger till med en del problem. För närvarande är vi utan nätverk större delen av dagarna, vilket gör att datorer, telefoner och - kanske värst av allt - kopieringsmaskinen inte fungerar. Så småningom kommer vaktmästare, bibliotekspersonal, administration etc också ta semester. Då är det bara att hålla tummarna, hoppas på det bästa och komma ihåg att semestern lurar runt hörnet. 

 

I exakt samma takt som semestern närmar sig, nalkas sommarens stora äventyr för vår familj. Så länge har vi sparat och planerat för vår USA-resa, och om ynka tre veckor är vi där! Det finns en del kvar att förbereda inför resan, men jag tror nog att vi ska klara av det bra. Det största problemet, och det som förmodligen kommer blir sämst gjort, är den där rejäla städningen av huset som skulle behöva vara gennomförd innan vi släpper in husvakterna. Ni vet, i de flesta hus finns det en garderob som man gett upp på. I vårt hus finns det en... två... tre... och källaren... och garaget... och... Vi är inte särskilt ordningsamma helt enkelt. Snarare är vi väldigt bra på att skapa kaos - mer än man vill visa upp. Men, men. Vi känner ju våra go'a husvakter, och hoppas att de kan förlåta oss t.o.m. vår källare. Det är i alla fall väldigt skönt att veta att huset inte står tomt när vi är borta några veckor på raken! 

 

Så nu kör vi på - maken har det minst lika stökigt på jobbet som jag just nu - ett litet tag till och sedan ska här upplevas och vilas och njutas i fulla drag!

 

 

 

(Egentligen är det rätt inne att fånga dagen och leva i nuet och så där, men ibland är det rättså trivsamt att längta också.)

Ni vet, många lägger upp kort på glada, sommarfina barn så här års. Något liknande tänkte jag mig efter skolavslutningen häromdagen, men jag fann inga samarbetsvilliga kids. Sonen hade skjorta och inte mjukisbyxor - det är faktiskt unikt - men när han kom innanför dörren här hemma åkte de kläderna av innan jag ens sträckt mig efter kameran. Men jag tog kort på kläderna i alla fall, haha. Varken sonen - som är färdig med den obligatoriska skolgången! - eller mellandottern ville le och samarbeta när kameran var framme.

 

 

Jag är inte mycket för att debattera. Allra oftast tycker jag att tonen blir onödigt otrevlig, att man misstolkar varandra mer eller mindre med flit eller helt enkelt inte lyssnar på varandras argument. Dessutom är jag sällan tvärsäker på saker och ting, och det är inte en bra förutsättning i debatter. Samtal där man lyssnar och lär, delar och kan våga blotta osäkerhet, det är mer min melodi.

 

Min man däremot är en hängiven debattör, och eftersom det finns gott om människor som gärna delar åsikter på det viset är det ju bra att inte alla är som jag. Jag brukar (till en viss gräns, eftersom arga människor gör mig illa till mods) ögna debatterna och grunna på vad jag själv tycker, och förstås pratar vi om det som för närvarande är på tapeten. Tycker lika, håller inte med, påverkar varandra litegrann, kommer med nya infallsvinklar... Ja, ni vet. 

 

Har jag sagt att min make är en vit, medelålders, heterosexuell man? Så är det i alla fall. Något som är lätt att notera, är att det är svårt att tas på allvar som vit, medelålders, heterosexuell man (VMHM). Det finns förstås orsaker till det, eftersom den gruppen liksom varit själva den norm som gärna ifrågasätts idag. Men ändå... Det finns inte mycket man kan göra åt saken. Är man VMHM så är man. Det borde inte göra en diskvalificerad att delta i diskussioner. Även VMHM kan besitta såväl empati som inlevelseförmåga, och det tror jag räcker långt. Hur skulle debatten kring apartheid sett ut om bara de med förstahandserfarenhet fått lov att delta i den, till exempel? Ibland kanske det rentav kan vara en fördel att ha lite distans, för att kunna få överblick. Men mest undrar jag över själva idén att man inte kan förstå eller leva sig in i en annans situation som VMHM. Det är en ganska trist slutsats, skulle jag allt drista mig till att säga. Trots att jag inte tycker om att debattera. 

Värsta spetsiga toppen blev gårdagen i min bloggbesökarstatistik; renovering engagerar tydligen. Det kan ju ha hjälpt lite med en länk på facebook också, delad av min man som har hur många vänner som helst... Idag har jag inte renoverat det minsta lilla. Jobbat har jag, och ätit syrisk middag till konversation på en blandning av engelska, svenska, arabiska och franska. Det var trevligt! Som person är jag inte helt förtjust i nya och obekanta situationer, men mitt jobb hjälper mig att växa på det området. Erfarenheten säger att man kan ro i land väldigt mycket bara man vågar. Som att prata med folk utan ett gemensamt språk.

Varning, bildbombning följer!
För köket är ganska så färdigt! (Med undantag av lite småplock och tillsnyggningar. Förstås.)

 

Stod man i dörröppningen förut, var detta vad man såg. Det här är taget efter vattenskadan och under avfuktningen, så det är lite orättvist att ha det som före-bild, men jag hittade ingen annan just nu. Men i alla fall: 

 

Idag var det en på radio som hade åsikter om någon som tyckte att en verksamhet skulle vara kringskuren. Bara det att stackar'n envisades med att säga att "han vill kringskura verksamheten". Allvarligt talat! Vad skulle det betyda? Att hålla det rent framför egen port, månne?

Vi har kört för fullt idag, maken och jag. Han gör finpillet och allt som är svårt; jag klipper, håller och mäter och annat som inte kräver alltför mycket, och tänker gör vi tillsammans. Som kan ha kommit upp förut, är vårt kök inte som vilket rum som helst. Hittills har vi tapetserat fjorton hörn! De båda snedtaken med tillhörande väggar är färdiga, samt ytterligare två väggar med sned överkant. Två fönster och två dörröppningar har vi också passerat. Kvar är två hörn och två dörröppningar - vilket ju får betraktas som förhållandevis lite. Ikväll kommer vi inte att bli färdiga, men snart!