Nyss skickade jag in min hemtenta för vårterminens kurs, och sedan en vecka är jag tillbaka på mitt vanliga arbete efter avslutad praktik. Igår fick jag tillbaka utkastet till mitt examensarbete från min handledare med kommentaren att det snart är redo för seminariebehandling - några småsaker att fila till först bara. Det känns liksom som att se ljuset i slutet av tunneln! Och solen skiner och vintern är förbi.

 

Det är så skönt att det finns sådana här dagar!

Jag praktiserar och praktiserar och praktiserar...
Saker jag längtar efter:

1. Mitt jobb

2. Att inte praktisera

3. Att få riktig lön igen

Haha!

Två veckor har jag kvar, fem är gjorda. Det blir rätt intensivt de här sista veckorna, för jag ska ha fler lektioner än jag haft förut och det är ju inte riktigt samma sak att undervisa femtonåringar som att undervisa vuxna. Men, men... Vad är två veckor egentligen?

 

 

Sedan två veckor är jag tjänstledig på 80% och har praktik. Hittills och nästa vecka också är jag på grundläggande vuxenutbildning, och det är ganska trivsamt. Jag känner mina handledare sedan tidigare - det är nämligen mina kollegor - och de flesta av eleverna känner jag också eftersom jag har haft dem på SFI. Efter nästa vecka följer fyra veckor på en högstadieskola och då blir det lite mer nytt. Högstadiet. Meeeen - jag ska väl ta mig igenom det också. När jag inte jobbar eller praktiserar, gör jag något av följande: Skriver uppsats, gör kursuppgifter, tar hand om det allra nödvändigaste hemma eller däckar framför Netflix. Och det är i stort sett det hela. Det är inte jätteroligt, men när jag är mitt uppe i något enskilt moment funderar jag inte så mycket på skojighetsfaktor och då fungerar det okej. Det stora problemet är nog att jag hela tiden känner att jag borde göra allting fortare, för att hinna med de där andra sakerna som också behöver göras. Tyvärr är det jättesvårt att läsa akademiska texter eller göra djupanalyser snabbt. Dammsuga, laga mat och diska däremot, det går i ett huj! Snabbt och slarvigt, jajamensan!

 

Är det inte lustigt, på tal om något annat, hur man kan få vårkänslor mitt bland alla snödrivor? Några plusgrader, lite takdropp, solsken och någon kvittrande fågel... Och så är det ju faktiskt mitten av mars, så det kan smälla till snart. Hoppas! 

 

 Hej!

Jag lever! Och har en sällsynt minut över. Inte tänker jag ägna den åt att tänka och skriva djupheter, inte, men nu vet ni att jag finns i alla fall.

Här var det tyst värre. Jag kikade på förra årets januari- och februariinlägg, för att se om det var lika illa då, men se då skrev jag för glatta livet. Mest om renovering, det tillstås. Jag måste säga att det känns enormt skönt att vara färdig med det kaos-livet. Förstå att jag stod och hängde över badkaret när jag diskade i nästan två månader! Vi hämtade porslin och mat i fyra olika rum varje gång vi skulle äta! Och när vi kom hem från jobbet var det minsann inte frågan om att slänga in en maskin tvätt och sedan andas ut och återhämta sig inför nästa arbetsdag, nix filijox, det var slipning, sågning, målning etc för hela slanten. Nej, det saknar jag inte. Alls. Å andra sidan är vi fortfarande glada för vårt stora, fina kök.

 

Nu jobbar jag, förstås, och skriver på mitt examensarbete. Jag hade hoppats på att få lägga fram det nu i februari, men min handledare har inte haft tid att titta på det än, så jag missar förmodligen deadline för anmälan till seminariet. Nå, får jag bara det sista skrivet - och det är faktiskt inte mycket kvar - så kan den ju få vila sedan, även om jag inte får lägga fram den förrän i april. Jag ligger lite efter med studierna, för så'nt är livet ibland, och egentligen är jag inne på nästa moment i min kompletterande utbildning. Därför tar jag snart två månaders tjänstledighet och går på praktik, eller VFU, som det heter. Tre veckor ska jag vara på grundläggande vuxenutbildning och ha mina kollegor som handledare, fyra veckor ska jag vara på en högstadieskola och en vecka ska jag ha påsklov. Skönt med en vecka som man är helt säker på att man kan hantera i alla fall... Det kan ha framgått att jag har kluvna känslor inför att jag behöver utbilda mig, men en del dagar (idag till exempel) känns det inte så dumt att jag ska ta en paus från mitt vanliga jobb och göra lite annat. Det kommer bli desto roligare att komma tillbaka sedan, när jag har hunnit sakna det lite!  

... nytt år!

För närvarande blir jag lite stressad av sociala medier och ligger lågt med att uppdatera, så idag nöjer jag mig med att önska oss alla ett gott år.

För länge sedan - två veckor eller så - hade jag 40-årsfest. På menyn: 40 sorters kakor (+2 om man räknar in dem som fanns i både vanlig variant och allergivänliga). Gäster: 82. Så trångt det var ett tag, och vilken tur att det finns de som direkt ställer sig och kokar kaffe när jag inte ens hinner hälsa på alla som kommer! Och så härligt! Jag fick blommor, fina saker av olika slag, en fåtölj (som jag längtar efter att sitta och läsa i), och jag vet inte allt, och så hade jag en burk framme för bidrag till det arbete PMU bedriver för Syriens barn. Hela 5400 kr kunde jag föra in på deras konto! Fint! 

 

Ett par veckor har jag försökt smälta allt detta, men det är svårt. Så tacksam!

Ojojoj... Man tar sig vatten över huvudet ibland, men nu vadar jag mot strand igen. Examensarbetet lägger jag fram i februari istället för i december, och med det framskjutet tror jag nog att resten ska lösa sig. Jag har haft och transkriberat åtta intervjuer på mellan 30 minuter och en timme, och det blir ganska mycket text, det. Analys pågår.

 

På lördag drämmer vi till med kak-kalas (vad annars?), och jag är lite stressad över alla våra skräpsamlarvrår. Tog itu med ett idag, och slängde bl.a. en Elloskatalog från 2011. Joråsåatte.... 

Och på söndag fyller jag fyrtio. Jaja, det ska man väl också göra någon gång. 

Där står man och plockar in i diskmaskinen, när tonårssonen kommer förbi, klappar en på axeln och säger "Bra gjort, mamma, fortsätt så! Du gör så mycket för vår familj varje dag och jag tackar dig!" och man vet att man just har utsatts för en ironi-attack men inte riktigt varför. 

Nej, glöm det där med ett genomtänkt och välformulerat inlägg om tillfälliga uppehållstillstånd. Jag transkribrerar intervjuer, skriver en artikel, håller fler intervjuer och där försvinner all formuleringsförmåga. 

 

Så inte så genomformulerade, men ändå bearbetade tankar om tillfälliga uppehållstillstånd.

Den dagsaktuella idén i politiken är att den hitflyttade får ett tillstånd att stanna på tre år, sedan ska det omprövas. Om vederbörande har hunnit få arbete under den tiden blir uppehållstillståndet automatiskt permanent. Jag tror att det ska införas från januari. 

 

För det första: Svårigheten att få arbete hänger i stort sett alla fall som jag har stött på inte på den hitflyttades vilja. Ett arbete är tvärtom drömmen. Alltså behöver inte invandrarna motiveras att söka arbete, snarare behöver svenska arbetsgivare motiveras att anställa invandrare, och så skulle det inte vara så tokigt med mindre byråkrati runt att starta eget.

 

För det andra: Har någon sett hur det ser ut i t.ex. Syrien? Vem tror på fullt allvar att det ska vara möjligt att flytta tillbaka dit om tre år? Det är inte bara byggnader och vägar som behöver byggas upp, utan hela samhället - och det kan inte börja förrän konflikten är över. Tre år? Tänk tjugo år, kanske... Och det för vidare till det tredje:

Otryggheten i att inte få besked främjar ingen. De som väntar länge drabbas inte sällan av psykisk ohälsa. (Om ni minns - det handlar om människor.) Viljan att integreras avtar, och sämre integration är inget att sträva efter!

 

För det fjärde: Det kostar att göra om prövningsprocessen efter tre år, för att komma fram till att det fortfarande är otryggt att återvända till ursprungslandet, och sedan göra om den en gång till efter ytterligare tre år och... Ja, ni fattar. 

 

Och slutligen: Vad gör det med oss svenskar och med samhällsdebatten att tänka på dem som kommer hit på det sättet? Jag tror att vi måste vara försiktiga med att ta steg som gör våra hjärtan hårdare, även om det kan se samhällsekonomiskt riktigt och rationellt ut. Har du ett mjukt hjärta, var rädd om det!

 

Snabbt nedskrivet, men tankarna har växt och ältats. 

Det är ju lite läskigt när man ser på statistiken att läsarantalet har vidpass tjugodubblats, så då är det bäst att låta bli att skriva några dagar och låta siffrorna sjunka till normalnivåer... Nejdå, det är trevligt med läsare när man har något att säga! Jag inväntar en tidslucka för att skriva lite om varför jag tycker att tillfälliga uppehållstillstånd inte fungerar, men det lär ta en stund att skriva så det kan dröja. Uppenbart tycker inte alla som jag heller, eftersom det är på gång att införas i Sverige.

 

Meeeen - det har jag inte tid att skriva om idag. Nu får det bara bli en sådan här rapport:
Pluggdag. Fått ganska mycket gjort, men jag är i något av en flaskhals där jag har svårt att få tag på lärare att intervjua.

Strax: Sångövning inför julkonsert.

 

Ha det gott!

I dessa dagar har jag hela kroppen full av åsikter, och kanske kan jag få några på pränt idag. Varendaste en handlar om invandring och jag vet inte var jag ska börja. Det spretar och surrar i huvudet av det ena efter det andra som jag tycker att var och en borde förstå, sådant som känns så självklart för mig att jag har svårt att tänka på det som åsikter. 

 

De hade ett liv. De hade ett sammanhang, de fyllde en funktion, de passade in, de visste hur saker fungerade och hängde ihop. De lämnade allt det för att ge sig ut på en livsfarlig resa mot ett liv där ingenting sådant längre finns, där man får börja om från noll. Det gör man bara om man inte har något annat val. Många står med en utbildning och/eller lång yrkeslivserfarenhet, men kan räkna med åratal av studier och enklare arbeten innan - om någonsin - de är tillbaka till det de redan en gång kämpat sig till. Andra har aldrig gått i skolan, men har ändå levt ett värdigt och respekterat liv med ett rikt register av uppskattade kunskaper. Hur känns det när allt det som var viktigt och värdefullt förut, och som just jag behärskade till fulländning, inte räknas för något?

 

Man flyr inte för nöjes skull. Behöver det verkligen sägas?

 

Det är människor. Det är människor! Är det inte vår moraliska plikt att rädda liv när vi kan? Det kan inte vara rimligt att solidariteten med dem som har det sämre har samma gräns som vårt land. 

 

Flyktingkatastrof. Man hör det om och om igen, i alla sorts nyheter. Jag måste få säga följande: Det finns ingen flyktingkatastrof i Sverige. En katastrof är, och jag citerar SAOL "en stor olycka med omfattande förstörelse". Det må vara rimligt att tala om en flyktingkatastrof i Syrien och trakten däromkring, men inte här. Vi har ingen katastrof i Sverige, möjligen har vi ett problem. Möjligen. Att ha svårt att hitta boenden (vem tror att det är en lösning att bränna ner hus?) och att veta varifrån pengarna ska tas, kan räknas som ett problem. Rasismens frammarsch, däremot, den är en katastrof. Den är en olycka som förstör trygghet, öppenhet och medkänsla. Varje flyktingförläggning som bränns är ett tecken på hur snett det har gått, liksom den vedervärdiga attacken i Trollhättan. Det är som om ett lager frost lägger sig runt hjärtat när jag inser hur viktig den brandutbildning vi hade med våra SFI-elever förra veckan faktiskt kan visa sig vara, och när jag för första gången drabbas av tanken på att min arbetsplats behöver aktualisera hur vi ska bete oss vid krissituationer. 

 

Hur kan någon få för sig att hitta på en gräns mellan människor - de vars välfärd behöver beskyddas till varje pris och de som inget får kosta?

 

 

Det får räcka av åsikter/självklarheter för idag.  

 

Alltså... Förlåt! Men jag jobbar, pluggar, samlar steg i stegräknartävlingen, handlar, bakar och däckar och bloggen är helt enkelt inte prioriterad. Håll ut, alla ni stackars sju (eller vad det kan vara) som fortfarande tittar in regelbundet, det kan hända att jag blir flitigare så småningom! 

Gräset är klippt för, får man tro, sista gången i år. Hängmattan skulle jag tagit in när jag ändå var i det hörnet av trädgården, men det glömde jag som vanligt. Förhoppingsvis blir det av innan den är snöfylld igen. Det är mörkt utanför fönstret fastän klockan inte ens är åtta, och mycket snart kommer jag redan vara på jobbet när det är dags för soluppgång. Säsongens förkylning har kommit och passerat, men efterlämnat en envis hosta. 

 

Höst, minsann. 

Hej i regnet!

 

Vira in dig i en filt, värm en mugg oboy att doppa ostmackan i, kryp upp i soffan och ha en skön kväll.

 

Kram

/Emmakaka

 

Jag har, till slut, skickat in ämnet som jag vill skriva om i mitt examensarbete under hösten. Nu är det bara att hoppas att det går igenom och att jag får en bra handledare. Böcker har jag redan en trave att börja forska i, det som saknas nu är tiden. Idén är att jag ska vara ledig från jobbet en dag i veckan, men än så länge finns det ingen som kan ta mina lektioner, så det är lite trångt med lästiden.

 

Det jag tänker skriva om är läsförståelse. Då och då kommer det en eller annan rapport om hur läsförståelsen hos svenska niondeklassare är på stadig nedgång, men i läroplanen lyfts det förstås upp som en viktig kunskap. Min fråga är hur skolan hanterar den klyfta som finns mellan mål och resultat, både på lednings- och lärarnivå. Lite teori kring undervisning i läsförståelse ska jag också klämma in, för det är väl det jag själv kan få praktisk användning för. 

 

Nu väntar jag som sagt på jubel och klartecken för min fantastiska frågeställning, och funderar på vilken bok jag först ska lyfta ur högen. Jag måste nog dessvärre börja med tråkig metod- och intervjuteori, innan jag får ge mig på självaste pedagogiken. Men, men, snart nog är jag klar med det också. 

Idag blir vårt äktenskap myndigt - vad det nu kan innebära... Hur det är möjligt att vi, som väl är sisådär 25 år, har varit gifta i arton år, övergår mitt förstånd. Firat har vi gjort iallafall. Igår hade jag i princip gett upp tanken på att komma på något bra att överraska maken med, så jag föreslog på skämt för döttrarna att jag skulle låtsas att jag hade glömt det istället. Då fick jag en utskällning - man får INTE glömma en bröllopsdag, och det är ÄNNU VÄRRE att LÅTSAS att man gör det, FAKTISKT!!! - och fullt med tips på vad man kan ta sig för. Så jag tog ett av deras tips och bjöd på extra god frukost. I gengäld fick jag trerätters på restaurang, så idag är vi välätna.

 

Det finns ett lugn i att ha varit tillsammans så länge. Ibland är det gott och roligt, ibland snarare kärvar det och ibland har man inte tid att tänka på hur det är - precis som med det mesta i livet. Det är inte mycket att stressa upp sig över när romantiken går på sparlåga ett tag, för det bara är så ibland. Tycker man att det blir alltför trist, kan man ju faktiskt greja lite själv och inte bara vänta på att det automatiskt ska vända. En lapp, en blomma, lite omsorg... Så oändligt vis kan man bli av att vara gift i arton år. Det ni!

 

Det är fint att se att så många ställer sig frågan "Vad kan jag göra?" angående flyktingkatastrofen. På precis den frågan inväntar jag också ett svar. Jag antar att jag gör en del i min yrkesroll - hjälper till med integration (språket är ju rätt viktigt)  och ger en smula vardagstrygghet och så där - men situationen runt Medelhavet och i Syrien är så akut. Man skulle vilja se lite vita bussar eller chartrade plan eller så... Iallafall är det gott att så många rullar upp ärmarna nu. Det borde ge avtryck i politiken, tycker jag, för den ska ju ändå spegla folkets åsikter. Dessvärre tycks SD vara immuna mot alla logiska konsekvenser av de dumheter de säger och gör, men öppnade ögon för krigsflyktingarnas verklighet kanske kan vända opinionen snart.

 

Sluta aldrig hoppas.

Sluta aldrig be.

Sluta aldrig önska.

Under kan ju ske!

 

Jobbar så det står härliga till, inget att blogga om, men så är det. Jag tror att jag har besvarat alla frågor om hur olika saker går med "jag vet inte" den här veckan, för så är det. Allt går i hundra knyck och det tar för mycket på kraften att fundera på hur det går hela tiden... Jag hoppas att lunken infinner sig snart!

 

Annars:

 

Helgen tillbringade familjen på gästabud i medeltidsstil i Söderköping - mysigt, och ett utmärkt tillfälle att äta landets bästa glass.

 

I måndags var jag i Linköping och blev student igen, och det var ganska rörigt, men jag tror att jag vet vad jag ska skriva min uppsats om iallafall. Nu ska jag bara fräsha upp lite uppsatsteoretiska kunskaper och hitta tid att skriva också...

 

På söndag är det dopförrättning för vår Lilla, och det är roligt förstås. Det är inte en dum ålder att fatta viktiga beslut i, den där när barnens speciella klokskap kombineras med ungdomens grubbel.

 

Och så'nt är läget här.

Går runt och plockar ihop saker som ska med till jobbet imorgon. Vad är det nu som kan behövas? Dator, almanacka, nya krukväxter till klassrummet, reservladdaren till min mobil... I skafferiet hittar jag min "Kan innehålla spår av rester"-lunchväska, och inser med en suck att det är dags för lunchlådor igen. Samtidigt har jag mjukstartat jobbläget igen senaste veckan, och blir nog fint att vara på plats igen. Jag gillar mitt arbete och börjar känna att det trots allt ska bli lite roligt att varva jobbet med studier i höst. Det jag kommer sakna är tidsrymderna. Det att vakna och veta att jag kan kliva upp och ta en promenad och vara tillbaka med en timme till godo innan någon vill ha frukost. Att kunna avsluta en bok på en dag. Att tvätta fönster och ändå ha tid att gå och bada, titta på TV-serier och laga mat samma dag. Att inte behöva skynda. Det kommer jag sakna.