Babbel
Bland sonens favoritläsvrår, finns en pall mitt i kundfloden på den lokala secondhand-butiken. Orsaken? Jo:
Det är babblet som gör att man har nå't att stänga ute,
och då är det lätt att fokusera.
Hm.
Skämt
Varför dör inte skämt ut? Varför tvingas jag höra mina barn berätta vitsar som jag skrattat färdigt åt för 25 år sedan eller mer? (Typ: "Kom nu ketchup, så går vi!", "Allt gott kommer ifrån himmelen" och "I det mörka, mörka kistan låg en död prins...korv!")
Liksom jag i späd ålder, ägnar sig min dotter åt att konstruera egna festliga vitsar. Jag kommer dessvärre inte ihåg en enda av dem, men hon delar säkert frikostigt med sig när hon är vaken, och då kan ni få fröjdas. En annan variant av "skapande" är det som inträffade vid middagsbordet idag, när sonen påpekade att tomaten inte smakade något vidare, och jag konstaterade att det ju var en paprika. Strax regnade vitsar på temat:
"-Den här osten smakade inte gott. -Det är en banan." "-Den här julskinkan var äcklig. -Det är kanske för att det är en räka." osv osv.
Skillnaden mellan mig och mina barn, är att jag faktiskt var rolig. Eller vad sägs om den här:
En kannibal i skolmatsalen: Den här maten är ju inte mänsklig!
Och om man går in i ett mycket litet rum, kan man säga:
Man kan ju få cellskräck för mindre!
Det, mina vänner, är humor på hög nivå!
Eller? Kanske är det någon kosmisk rättvisa som gör att jag får lida precis som jag tvingat mina föräldrar, syskon och vänner att lida genom min dåliga humor...
Utmattning
Härligt
Jag passerade lillans rum och hör henne säga:
-Mamma, du är bäst!
Jag tog upp henne i knät och frågade:
-Så du tycker om mig idag?
-Neej. Jag tycker om dig alla dagar!
Medelpunkt
Möjligen är det ovanstående en överdrift, om än med en kärna av sanning. Följande är däremot inte det minsta överdrivet. När vi så småningom samlas kring matbordet, har alla mycket de vill berätta. För mig. Vi är fem personer i familjen, och fyra av oss vill bara prata med mig. Inte sällan slutar det med att jag får fördela ordet och se till att var och en får möjlighet att säga det den vill, men helst en i taget. Det borde kanske kännas smickrande, men är mest tröttande. Dock har jag upptäckt att det är en ypperlig träning för klassrumssituationen.
Till slut faller ändå lugnet över vårt hem, och jag tar semester från arbetet som världens medelpunkt
och kurar skymning.
Åldras
Varför kan barn dansa runt, runt, runt utan att bli yra?
Varför kan barn åka ner för trappan på rumpan utan att få ont?
Varför kan barn häva sig upp på saker som når till deras haka?
Varför kan barn springa runt en hel dag utan att få träningsvärk?
Varför kan inte jag något av allt det där längre?
Läsa
Vi läser mycket i vår familj (igår var sonen på biblioteket och plöjde Bamsetidningar i ungefär tre timmar!) och det bidrar säkert till att läsning ska framstå som precis så mystiskt och åtråvärt som det faktiskt är. Inte underligt då att det är ren glädje att för första gången kunna ljuda ihop orden själv.
Det är förstås långt ifrån ljudning av okomplicerade ord som "sol" och "kram" till att kunna läsa en bok själv, men
Även en färd på tusen mil börjar med ett enda steg.
Och det gäller ju inte bara läsning.
Gästskribent
Dagens inlägg skrivs av Ellika, 8 år.
Mitt favorit djur är hästar och mina favorit böcker är Sigge.Han är en shetlands ponny.
Vår
Fika på verandan - eller "mirandan" som minstingen säger...
Krokusarna blommar i skogsbrynet... ...och på skolgården spelas det fotboll.
Sist men inte minst: Pelargonen skjuter nya skott.
Förväntan
Sanningen att säga så bävar jag lite för hennes stora dagar, som så sällan lyckas leva upp till hennes förväntan. Dock förvånar hon mig ganska ofta, för efter den initiala besvikelsen hämtar hon sig snabbt och accepterar de nya förhållandena. På självaste julafton låg hon med magknip hela förmiddagen, något som uppenbarligen inte varit en del av varken hennes eller någon annans bild av dagen. Möjligen orsakades värken av den spända förväntan; iallafall har vi inte funnit någon fysisk orsak. Dessbättre kryade hon på sig, och på kvällen vräkte hon glatt sig godis som alla andra.
Det återstår att se hur denna dag förlöper. Än så länge går det ganska bra, men hon har redan konstaterat att det inte känns riktigt lika roligt efter att alla paket är öppnade som innan... Kanske gör hon rätt som suger ut mesta möjliga ur varje högtidsdag i förskott - det är trots allt få saker som är så njutbara som just förväntan.
Fotbollsmamma
Idag har jag flängt en del, eftersom sonens fotbollscup sammanföll med 1. en morgon när maken behövde sova ut efter två sena jobb-kvällar (han får ju bevars följa ungdomarnas tidscykel, fastän den tiden borde vara förbi). 2. gudstjänst där vår ansvarsgrupp stod för bl.a. fika och mötesvärdsskap. Alltså levererade jag 1st fotbollsspelare till cup kl. 8 i morse, och väntade trekvart för att se första matchen. Sedan slängde jag mig in i bilen och gasade hem och hämtade resten av familjen, så att vi allesammans skulle hinna se den andra matchen kl. 10 innan gudstjänsten kl. 11. Under gudstjänsten han jag hjälpa till med kollekten samt höra predikan (Det är ett sant nöje att lyssna på Bengt-Samuel, för övrigt. Man vet aldrig vad som ska hända, på det positiva sättet.) innan jag smet ut för att hinna till åttondelsfinalen 12.30. Då åkte gossarna ut, och jag missade bara en av fyra matcher, men hann ändå tillbaka till kyrkan för att hjälpa till med disken efter kyrkkaffet.
Då ungefär började jag längta rätt mycket efter den där söndagsfriden som man hör talas om ibland.
Men nu till det som jag tänkte skriva om egentligen. Jag gillar inte att sporta, särskilt sporter där fötterna spelar en huvudroll är svåra för mig som inte ens kan gå rakt med dem... Nu börjar jag dock finna ett visst nöje i att se på när sonen spelar. Jag misstänker att det delvis beror på att jag äntligen börjar begripa reglerna, och delvis på att jag inte kan ställa till med så mycket för att jag inte förstår riktigt allt eller har koll på hur min kropp beter sig. Naturligtvis hänger det också på att sonen är med och spelar. Idag fick han spela på topp, och gjorde sitt första mål i match. Möjligen var han lite gladare än mig för det, men jag är inte säker. Jag har helt enkelt och otroligt nog blivit en fotbollsmamma.
Jag är dessutom full av beundran för killarnas tränare som kämpar på vecka efter vecka, och verkligen engagerar sig. Det är så värdefullt! I somras hade de ordnat säsongsavslutning inne på Borås Arena för laget, och gissa om det var populärt att se "Dalsjöfors P99 äger" stå på poängtavlan, för att inte tala om att träffa Elfsborgsspelarna!
Laget inne på arenan.
Vokabulär
På den tiden när vi aktivt arbetade med att lära barnen att prata - numera försöker vi lära dem tystnadens skönhet - satt jag och tjatade på gossens lillasyster: "Kan du säga boll? Kan du säga bil? Kan du säga mamma?" (Läses med stor entusiasm och med stigning i slutet av varje fråga.) Storebror tyckte att det verkade kul, och ville att jag skulle fråga honom också. Att han klarade av ord som boll, bil och mamma rådde det dock ingen tvekan om, så jag drog till med "Kan du säga konstitutionsutskottet?"
"Nej. (Paus) Mamma, vad är konsuskott för något?"
Hm. Jag var inte helt beredd på frågan fast jag liksom hade bäddat för den, så jag svarade något i stil med att "det är gubbar som pratar".
Det är allt tur att han läser också, så att han får en annan bild av världen och ords faktiska innebörd, än den något förenklade som en annan tillhandahåller.
Fantasi
Kan det vara så att barns fantasi inte är särskilt lönsam för affärerna? Genom att specialdesigna saker så att de endast kan användas till en sak krävs det att man köper mer. Och ärligt talat - hur charmigt det än är med plyschtårtor, trämorötter, Nalle Puh-playdough osv - är det barnen eller föräldrarna som faller för det?
När mina barn matar sina gosedjur ratar de genomgående de plastmaträtter som finns att tillgå, för att istället blanda samman lego, pussel, pärlor och spelkulor till de läckraste menyer. Inte sällan leker de hellre med lådorna som leksakerna ska ligga i än med leksakerna i sig. Till min stora glädje har mellandottern insett att målarböcker faktiskt är ganska begränsade jämfört med tomma, vita papper. Det är som att fantasin vägrar låta sig hindras. Det blir förstås mer att städa, när barnen anser att alla pusselbitar från alla pussel bör ingå i samma maträtt, och när lådorna som krävs för att bygga en julgran (jodå, det händer ofta) måste tömmas på sitt innehåll först. Men ändå... Det är något hoppfullt med den hejdlösa fantasin!
Bakom
Gossebarnet har en bonusdag hemma efter ett par dagars feber, och liksom far sin använder han gärna sådan tid till datorspel och musik. Den skiva han avnjutit avslutas med att alla sånger spelas instrumentellt en gång. Jag fick för mig att vara pedagogisk, och förklarade att det är för att man ska kunna sjunga sångerna även om man inte har någon som kan spela till. "Det heter singback, mamma." svarade han. Jaja.
Jag kommer ihåg när det var min mamma som inte hade någon koll. Hon försökte ihärdigt lära sig att säga "träskalle", men fick det sällan rätt. (En prestation i sig, tycker jag allt fortfarande.)
Nu är frågan: Ska jag tala om för sonen att jag faktiskt redan visste att det heter singback, eller ska jag låta honom förundras över min okunnighet? Jag lutar åt det senare; det hör trots allt till att barn ska tro att föräldrarna är lite bakom...
Himlen
-Och du, mamma, kan äta nötter och äpplen, och pappa kommer inte att ha skägg!
Så här ser han ut!
Bilden är tagen under en välbehövlig paus från shoppingen på vårat älskade Camden Market.
Tjugo frågor
...lekte vi ikväll, barnen och jag. De tänkte och jag frågade. Mellandottern tänkte på sin första (och nuvarande) kärlek, vilket var fullständigt förutsägbart, men jag lyckades dra ut på det till hela sex frågor. Sonen tänkte på en fotbollsspelare som jag aldrig har hört talas om. Fotboll kom jag till på fem frågor, sedan gissade jag fel femton gånger och förlorade. Minstingen var, i vanlig ordning, mest surrealistisk. Hon började med att förklara att det är något levande.
-Är det en flicka?
-Ja.
-Är det någon du känner?
-Mm, sådär.
-Är hon gammal?
-Jag kom på en sak, hon lever inte tror jag.
-Nähä. Var det någon som bor nära oss?
-Nej!
-Är vi släkt med henne?
-Nej.
(Jag börjar inse att det här med att känna någon kanske inte betyder samma sak i dotterns värld som i min.)
-Är det någon som har skrivit en bok?
-Nej, eller ja... Kanske. Hon har skrivit en bok eller finns med i en.
-Är det någon ni har pratat om i skolan?
-Nej!
-Finns den med på film?
-Ja!
-Är det Ronja?
-Nej!
-Är det Pippi Långstrump?
-Ja!
Tja, det är ju faktiskt ganska svårt att beskriva fiktiva personer. De är ju inte precis döda, fastän de inte lever.
Apropå inget särskilt.
Mycket
Jag är kallad till två anställningsintervjuer nästa vecka. Det ena jobbet vill jag ha, och det andra kan jag väl ta eftersom jag inte har något annat för mig. Dessutom har jag nu planerat in sex dagars vikariat i mars, vilket är sex gånger så mycket som i februari. Det rör på sig.
Och så är tanden fallen, till slut.
Dessvärre hände det i skogen utan att lilltösen märkte det, så den är ohjälpligt förlorad.
Storasyster har hjälpt henne att skriva ett meddelande till tandfén (som ingen av dem egentligen tror på).
När jag ändå berättar om barnen, kan jag meddela att åtminstone de båda flickorna tycker att kronprinsessans förlovning är väldigt spännande. De har "läst" extrabilagan som kom med BT, och igårkväll letade lillan efter sin prinsessbok när hon skulle välja bok att läsa i sängen. När jag hittade den i en hylla hon redan hade genomsökt, menade hon att jag hittar bättre för att jag är vuxen och har större ögon än henne. :)
Mod
Inatt har vi bytt barn, min bror och jag. I ett av sovrummet ovanför mig sover två små gossar sött - otroligt nog somnade de innan tio - och jag hoppas att dottern sover lika sött i några mil härifrån. Hon har funderat på denna övernattning ett par dagar; om hon kan sova hemifrån, utan mamma eller ens storebror i närheten, och så sent som i morse var hon säker på att det inte skulle gå. Men så ändrade hon sig, för "om man inte gör det en gång, så kanske man aldrig vågar". (...det ska egentligen inte vara citattecken, för ordagrant är det inte, men innehållet stämmer på ett ungefär...)
Vi har pratat om det där med mod några gånger, för det har hänt att hon inte vågat prova saker och sedan ångrat sig så gruvligt efteråt. Hon vill så gärna vara modig, men det är ju så svårt när man blir så rädd... Och som god mamma säger jag förstås att det verkligt modiga är att göra något man räds för.
Imorgon måste jag komma ihåg att påpeka för henne hur modig hon just har varit!
Tand
Livets faser går i varandra... Dagens stora nyhet är att yngsta dottern har sin första lösa tand. Uttrycket "skräckblandad förtjusning" fungerar som beskrivning på hur hon tar det, men skräcken överväger nog. När man är fem och ett halvt kan en lös tand vara en källa till all möjlig oro. När kommer den att lossna? Kommer det att göra ont? Tänk om jag sväljer den! Kan jag äta pannkaka utan att smärtan blir olidlig? Jag vill ha kvar mina fina mjölktänder!!
När den sistnämnda oron yttrades med tårfylld röst, svarar storasyster (som älskar lösa tänder och tycker att det hela är en storartad glädjekälla): "Men du får sådana här fina, stora tänder! Kanintänder!" i ett tonfall som lät förstå att kanintänder är varje flickas önskedröm. När jag var i den åldern att huvudet inte vuxit ikapp tänderna, kallades jag Emma-Kanin av bästavännens storebror, och det är självskrivet att jag inte tyckte kanintänder var något att jubla över. Jag har dock ingen som helst intention att föra vidare den uppfattningen till nästa generation; det var härligt att höra dottern fröjdas över det som jag ansåg vara en plåga.
Men jag håller med lillan - mjölktänder är fina, och jag vet inte om jag är redo för att min minsting tappar sitt småbarnsleende...
Finns det något charmigare?
Städning
För mig är glädjen dubbel. Det är förstås roligt att flickorna är glada, men det är också skönt att vara rentvådd. Under de senaste månaderna har jag nämligen upprepade gånger anklagats för att ha dammsugit upp dockan i fråga; någon annan orsak till det mystiska försvinnandet har inte varit trolig enligt barnen. När jag tar fram dammsugaren ser barnen det som ett straff och ett hot mot deras lycka, vilket, det medger jag, retar mig en smula. Snart nog får de dammsuga sina egna rum, och då kanske de inser att det är lite lyxigt med en mamma som sköter städningen åt dem. Jag lovar inte att jag inte ska påpeka det för dem. Jag menar - även om det finns tillfällen när de inte tycker det, så är det egentligen väldigt bra att jag finns.
