Köpte en bil idag. Det är alltid läskigt. Hur ska man kunna vet om den är bra på riktigt? Det går ju inte! 

 

Men den är iallafall röd och fin, och jag klarade av att köra hem dem med bara ett litet motorstopp vid ett trafikljus. Jag och tjejerna har bestämt att den heter Wihlma, sonen är tveksam och maken vet inte om det än. Om han inte läst min blogg, förstås, men det skulle han väl inte göra mitt i en konfa-lektion?

 

Vad vill ni veta mer om Wihlma? Spelar ingen roll, egentligen, för nu skriver jag inte mer.

 

Nu har vi två bilar. Hoppas att få Volvon såld för något mer än minsta möjliga. Tyvärr är det en del småskavanker på den plus en del rost, så det är nog inte värt att räkna med särskilt mycket. Och nu, nu ska ni få veta något jag inte har berättat på bloggen förut: Vi samlar på bilnummer. Sommaren när sonen föddes (13,5 år sedan) började vi med 001, och nu har vi kommit till 819. Det tar sin lilla tid. Det jättefåniga är att Volvon, som vi nu ska försöka sälja, har 822. Det är så rysligt nära dit. Jag vill inte sälja den innan vi hittat 820 och 821. Faktiskt. Så'n är jag. 

Snart vankas det tjejkväll i huset. Far och son åker på ungdomssamling, mor och döttrar sitter i soffan och tittar på En prinsessas dagbok. Det är inte utan att jag önskar att de kunde välja en film som 

1. vi inte sett nyss

2. inte innehåller ekorrar med pipiga röster

3. inte är en barbiefilm

- men, men, de är överens och nöjda, och det är inte illa det heller. 

 

Nu kom min rara dotter och frågade mig om jag har sett den där gubben vid Ica Maxi som gömmer sig för alla fula. Jag gick på det och svarade nej. Håhåjaja.

 

 

Man vet att ödlan inte gillar vinterkylan som smyger sig in genom fönstren, när han lägger sig under lampan och ser till att bli så bred och platt som möjligt så att "solen" riktigt ska komma åt. Sympatiskt drag.

 

Det sämsta med kylan: Att det kryper och kliar i skinnet på mig.

 

Det bästa med kylan: Att det är så ljuvligt att ligga på värmemadrassen på kvällen. Det fungerar inte när det redan är varmt runtomkring, för då kan jag inte sova sedan. Men vad skönt det är att ta sin trötta rygg och lägga sig i värmen!

 

 

Det sämsta med att diskmaskinen har gått sönder: Att behöva diska för hand, förstås.

 

Det bästa med att diskmaskinen har gått sönder: Att vi, av någon outgrundlig orsak, håller bättre ordning på diskbänken. Och att den gick sönder efter jul. Och att den började osa bränt när vi var hemma och kunde stoppa den. Och att jag kan lägga mig på värmemadrassen när jag är trött i ryggen efter diskandet.

 

 

Det sämsta med att ha lovat att inte dricka läsk på en månad: Att jag inte får dricka läsk på en månad. (Nästan nio dagar avklarade.)

 

Det bästa med att ha lovat att inte dricka läsk på en månad: ...

...

...

Tja, det är ju nyttigt och ekonomiskt. 

 

 

 

 

Lillan har haft ont i armen ett par dagar - inte så farligt, men igår blev det värre och värre, och maken ringde vårdcentralen. Det tog lite tid, men till slut fick hon tid på jourcentralen vid sextiden. Där var bedömningen "antagligen inflammation, men röntga för säkerhets skull". Vidare till sjukhuset och röntgen. Inga sprickor, men en utgjutning, och "det är bäst ni går till akuten så att en ortoped får titta på det." På det följde tre timmars väntetid - lillan och maken var trötta och jag (som var hemma) hann gå och lägga mig innan de fick träffa läkare. Jag tror klockan var ungefär elva då. Hungriga var de också, eftersom maken inte hade kontanter och inte gärna kunde lämna lilltjejen i väntrummet ifall det skulle bli deras tur... Nästa läkare bestämde att de behövde stanna över natten så att de skulle kunna ta lite fler prover idag. Men de fick iallafall kvällsmat efter det (smörgås med fyra pålägg, berättade Lillan mycket nöjt för mig).

 

Idag på förmiddagen togs lite fler prover, men de är fortfarande inte säkra på vad det är. Har hon slagit sig utan att märka det? Har hon fått någon infektion i kroppen som råkat sätta sig på armbågen? Är det första tecknet på en ledsjukdom? (Hoppas, hoppas, hoppas INTE!) Hursomhelst fick de åka hem med ordern att återkomma om det inte blir märkbart bättre till måndag. 

 

Skruttan tycker att det har varit ett lysande äventyr och berättar allt möjligt. Hon har fortfarande ont, men idag använder hon armen och det gjorde hon inte igår. Maken är trött som hejkomochhjälpmig och har fått lite bråttom med det han skulle hinna med idag. Största menet för mig är att jag har haft lite svårt att koncentrera mig på jobbet. Inte så värst synd om mig, alltså. 

 

Så kan det se ut hos oss. Tydligen. 

 

Nu tittar tjejerna på film som sjuklingen fick välja och äter hennes favoritchips. Så'nt är man värd efter en natt på sjukhuset!

Jag har fått nagel-fixar-prylar på posten av en bloggläsare! Det ni! Det är lite som att jag vore Underbaraclara eller Blondinbella eller nå't, eller hur?! Hursomhelst, tack för grejerna, mamma. Jag har börjat lacka och ska försöka komma ihåg att rapportera om resultatet. 

 

 

Nu behöver jag tips! Helst enkla, icke tidskrävande och billiga tips.

 

Problem: Mina naglar spricker. Uppifrån och ner. Det tar världens tid - månader - för dem att växa till sig och bli ospruckna igen, men sedan tar det max ett par veckor så kommer det nya sprickor. Jag biter inte så mycket på naglarna, "bara" när de redan har skrotat till sig, men jag försöker vara duktig och fila bort kanter och ojämnheter. Mjölk är uteslutet, det slutade jag dricka när jag ammade och får närmast äckelkänslor av sedan dess, men jag äter fil, ost etc. B-vitaminter har jag ätit dagligen sedan i somras, men det har inte gjort någon skillnad. 

 

Så. Vad ska jag göra? Det är fult och gör ont. Ja, okej då, oftast gör det inte ont, men fult är det och fastnar i vantarna gör det.   

 

 

Kom ihåg: enkelt, icke tidskrävande och billigt. Och utan att jag behöver dricka mjölk. 

Jag fick en trevlig betalningspåminnelse idag, kan ni tänka! Så här stod det: 

"Vi saknar din betalning för ovanstående faktura. Eftersom du brukar betala i tid skickar vi detta brev som en påminnelse, om fakturan kommit bort eller om du glömt att betala. För att göra det enkelt för dig att betala din faktura skickar vi med ett nytt inbetalningskort." 

 

Det lustiga är att jag fick ytterligare en betalningspåminnelse idag, från samma företag. Den var inte alls lika trevlig, för den hade inte med det där om att jag brukar betala i tid. (Den kanske skrevs ut efter den trevliga, så att de hann märka att jag tappar bort fakturor ibland...) I den stod det å andra sidan att jag kan bortse från fakturan om jag redan betalt den (vilket jag har, båda två faktiskt), vilket det inte stod något om i den trevliga. Tvärtom, där informerades jag om att jag kommer få betala 50 kr extra nästa gång. Ändå gillade jag på något vis den bättre. Det är tonen som gör det. 

 

 

 

(Gick det att hålla ordning på vilken faktura som var vilken? Det är lite svårt till och med när man har båda framför sig.)

Jag har inget att skriva! Dagarna går och jag tittar in på bloggen, klickar upp en blank ruta och sitter och tittar på den, men ingenting. Jo, en dag ville jag skriva av mig massa irritation, men det görs bättre på papper som kan skrynklas ihop och kastas bort sedan, så det blev inget den dagen heller. 

 

Jag har sett filmer och läst böcker, klippt mig (inte så värst nöjd, så det blir inget kort), varit på årsmöte, börjat jobba, hängt med kidsen, haft ungdomar på besök, slängt ut den barrande granen, shoppat, haft huvudvärk, haft date med maken, fått löneförhöjning, hälsat på mysiga kompisar, legat vaken om nätterna... Men inget blir till något att skriva om. Det kanske behöver hända något riktigt ointressant, något som fångar mitt intresse utan att vara viktigt alls - som när jag hittade en tepåse på pendelparkeringen eller när luften glittrade av minimala snökorn - för att jag ska få något skrivet. 

Gott nytt år!

 

Ännu en nyårsafton är firad i hemmets lugna vrå. Ja, det vill säga, maken var förstås på nyårskonferens med ett gäng av ungdomarna, och då är det full fart som gäller, men barnen och jag vakade in det nya året under stillsammare former. Det märks att de börjar bli stora nu, för det är ganska lätt för dem att hålla sig vakna till tolvslaget. Å andra sidan har de inget emot att krypa ner i sängarna kvart över tolv, precis som sin mor.

 

Vi spelade Rappakalja, och när minstingen dels förstått poängen med spelet och dels fråntagits ansvaret som uppläsare av alternativen (hon hade lite svårt för att inte avslöja vem som skrivit vad - gulligt enligt mig, frustrerande enligt storebror) gick det bra. Sedan tog vi ett par omgångar memory innan vi tryckte igång Madagaskar 3. (Hela dagen idag har jag gått runt och nynnat "Dudu-dudududududu-cirkus! Dudu-afro!". Tack för det, Televerket!)

 

Strax innan tolv gick vi ut i regnvädret och tittade på fyrverkerier. Vi bor mitt i byn, så vi kan helt enkelt ställa oss på parkeringen och snurra runt - det smäller och lyser från alla håll. Mellantjejen, som omedvetet övar på att vara tonåring, hade full koll på mobilen hela tiden, skickade gott nytt år-sms 23.59 och annonserade tolvslaget för oss allihop. Sedan gick vi och la oss.

 

Maken kom hem vid tre. Nog för att det kunde vara kul med nyårsfest någon gång ibland, men samtidigt är min främsta reaktion när jag tittar på hans inspelningar från festen med ljusshow och dj, att det är skönt att inte vara ung längre. Inte "Oj, vad jag är gammal!" utan just det "Vad skönt att inte vara ung!". Maken är för övrigt inte heller purung, för jag misstänker att ungdomarna som var där inte lider av samma huvudvärk som han gör såhär dagen efter konferensen. Vilket osökt får mig att tänka på en serie jag läste häromdagen: