Den här dagen vek vi åt familjeutflykt, och så bra vi har haft det! Det händer inte så ofta att vi tar en hel dag och åker iväg hela familjen (utom på sommaren), så desto roligare att det blir bra när vi väl gör det.

 

Vi började med att släpa med tjejerna på naturhistoriska museet ("Jag vill inte titta på döda djur!"), och minsann om det inte fanns både det ena och det andra som fascinerade. Enorma mängder uppstoppade fåglar (mestyrann kan vara det mest oväntade fågelnamnet), blåvalen förstås, massa småkryp och storkryp och så min favorit, myrkotten. Och en cafeteria och en presentshop, inte att förglömma...

 

Sedan knallade vi ner i Slottsskogen och spelade äventyrsgolf. Solen gassade, så det blev lite varmt och törstigt på slutet, men det var roligt att se hur tjejerna blev allt säkrare efterhand. Vi andra var jämnare, men även jag tog mig så småningom och kämpade mig förbi båda herrarna. (Hehe!)

 

Vi hann med pizza och glass också, och sedan var det rättså skönt att sitta still i bilen. 

 

Lägg till detta försommarfärgade bokar, hav av förgätmigejer, doftande hägg, blå himmel och vitsippsbackar, så förstår ni att livet är skönt! 

Jag hör min mobil plinga (gissar på Wordfeud), jag hör akvariet porla och pumpen brumma, jag hör en mås utanför fönstret och så hör jag ett intensivt susande i högerörat. Om jag har tur går det sistnämnda över om jag lägger huvudet på sned, så det gör jag rätt ofta. Förhoppningsvis får mitt lutade huvud mig att påminna mer om en söt hundvalp än om... öh... något som inte är gulligt. Trevligt med mås-skrin, måste jag säga. Somrigt!

Min klassföreståndare från gymnasiet har gått bort, fick jag veta idag. Hon var inte en person som passade in i några lagom-malllar, och jag minns att jag första dagen undrade hur i hela världen tre år med den kattögda läraren som sparkade av sig skorna under katerdern skulle bli. De blev bra. Hon var bra på de olika delarna av sitt jobb. Än i dag kan jag citera Fröding, Strindberg, Heidenstam och diverse andra svenska storheter, och - bevars - jag är ju svensklärare precis som hon. Hon kom för sent, hon skällde på oss, hon berättade sådant ur sitt liv som hon tyckte att vi kunde lära oss av, hon hjälpte oss mot ett mognare sätt att reflektera över det vi mötte, och de som av olika orsaker behövde extra uppmärksamhet fick det. Hon var udda, hon var bra, hon är en av de lärare jag vill ha som föredöme i min egen lärarroll. Vila i frid!

Förresten, häromdagen var det exakt fem år sedan jag började på mitt nuvarande arbete. Den första tiden var nervös och jobbig, men tänk så bra det blev! Jag gillar verkligen mitt jobb; det är roligt, utmanande och meningsfullt. 

 

Med det sagt - idag inleder jag påsklovet, och det gillar jag också. Det ena behöver ju, som bekant, inte utesluta det andra. 

Tre gånger på en vecka har jag haft med mig fika till jobbet. Vad kan man säga... Ibland fungerar planeringen bara sådär! Barnen klagar på att jag bara bakar till skolan och aldrig till dem. Hm. Lite ligger det allt i den anklagelsen, men nu när jag precis har haft fredagsfika, sammanträdesfika och avslutningsfika i min grupp, kanske nästa baktillfälle kan bli till familjen ändå. Om vi inte ska ha kyrkkaffet snart, förstås.

Jag har en idé till en bok. En bra idé. Och tusen orsaker till att det inte är särskilt sannolikt att det någonsin blir något. Först kommer de antagliga bristerna på allt möjligt: tid, engagemang, uthållighet, talang, någon som vill publicera... Men det finns fler orsaker som är svåra att vifta bort. Saken är den att jag inte har fantasi nog att snickra ihop en bra story på egen hand, och det jag skulle vilja skriva om vet jag inte tillräckligt om. Därför skulle jag behöva låna en berättelse av en eller flera personer. Och där radar hindren upp sig. För att berätta sin historia, när den innefattar det jag vill skriva om, måste man ta sig igenom många svåra minnen. Hur kan man be någon göra det? Personen har inga garantier. Jag har aldrig skrivit något liknande förut; hur kan han eller hon veta att jag kan förvalta historian? Tänk om jag inte orkar hela vägen! Och om vi skulle komma så långt som till ett färdigt manus, varför skulle något förlag vilja publicera en helt okänd skribent - låt vara att bakgrundsberättelsen är hur viktig som helst? Inte kan man be någon ställa upp på sådana villkor.

 

Sådant funderar jag på ibland. Sedan tänker jag att kanske en dag... Tills dess skriver jag statusar på facebook, protokoll på sammanträden, ett och annat dåligt bearbetat blogginlägg och texter på lätt svenska till mina elever. Det fyller väl någon slags funktion, det med. 

Det är fredag, tidig eftermiddag, och saker och ting känns så bra, så bra. Arbetsveckan har avklarats med glans och jag lyckades rädda min misslyckade drömtårta (grädde och bär fixar det mesta) så att kollegorna uppskattade fredagsfikat. Bilen är pyntad med alldeles nya sommardäck; tjusigt värre. På bordet framför mig står en bukett jag fick av maken "bara för att"... Den bästa sorten!