Idag har jag sett saker hända för andra människor.

Hej i värmen!

Dagarna går och vi bockar av än det ena, än det andra. Idag är vi lite labila till humöret, jag och barnen, eftersom vi satt uppe och såg Sverige kamma hem segern inatt - vi är inga nattmänniskor, och det märks... Men det var ju roligt att få se vinsten, när vi nu offrade söndagshumöret! Nejdå, så illa är det inte. Vi har varit i kyrkan och sett fina ungdomar avsluta sitt konfirmationsår och vi har ätit morsdags-middag på en liten taverna. (Jo minsann, i år valde jag något jag ville ha och inte, som annars, pizza för husfridens skull. Det tog lite lirkande, men i slutändan var faktiskt alla nöjda.) Strax borde sonen komma hem från fotbollsmatchen, och sedan blir det nog en tidig kväll. 

Det känns som att skolavslutningen borde vara nu i veckan, nu när det är sommarvarmt och härligt, men ett par veckor till dröjer det än för barnen, och för mig ännu ett tag. Det är ju lite som ska bli färdigt före semestern också, och de två närmaste veckorna kommer jag behöva vara klartänkt och klok. Håhåjaja. Det är minsann inte det lättaste så här i slutet av terminen... Som tur är vet jag ju att det egentligen bara handlar om att ta sig i kragen och sätta igång, så reder det mesta ut sig på ett eller annat sätt. Proven blir rättade, betygen blir satta och jag kommer att ha en tjänstefördelning som jag väl ska kunna ta tag i efter bästa förmåga. Lite avlägset känns det, och ack, så svårt att bry sig om när sommaren pockar på uppmärksamhet, men som sagt. Kragen. 

Förresten, vilken skillnad det är att stå och vänta på bussen när morgonsolen värmer, fåglarna kvittrar och grönskan bedårar, mot hur det var nyss - när varje minut kändes lång och plågsam i kylan och mörkret! Världen är så vacker, formerna så mjuka och böljande, färgerna så... Äsch, jag läser fortfarande Anne på Grönkulla och då blir man lätt lite sentimental i uttrycket. Ursäkta. Men jag hoppas att detta ska bli året när jag äntligen lyckas fånga vår syrénliknande buske (eller är det ett träd?) i trädgårdens hörn på en bild som gör den rättvisa. För den, ser ni, den är fin!

Sitter och tittar över veckan som kommer och inser att det är som det brukar i maj. Förutom det vanliga - jobb, skola, fotbollsträning, stall och fredax - tillkommer två tandläkarbesök, ett utvecklingssamtal, ett kalas, en sommarfest, en hajk, en lägerplanering och en fotbollsmatch. Dessutom har vi en del extra på jobbet, både maken och jag, såhär inför terminsavslutningen.

Jag tycker, som bekant, inte om att ha tusen saker på gång, många järn i elden eller bollar i luften, så det är väl tur att det bara är närmaste veckan som är så'n här, och att jag dessutom fått vila upp mig ett par dagar extra inför den. Och förresten, fixade vi maj förra året, när allting var uppochner och orken hade farit all världens väg, ska vi väl fixa årets maj också!

När man tror att det är söndag kväll och kommer på att det bara är lördag.
Det är fint, det.

Oj, förstår ni, här är det soft! Jag inledde långhelgen med att låta allting i morgonproceduren ta längre tid än vanligt - att vakna, att komma ur sängen, att äta frukost, att borsta tänderna, att duscha. Ingen gökotta för mig i år heller, med andra ord. Faktum är att jag inte kommit ur pyjamasbyxorna än, och nu är klockan halv sju så jag tror jag hoppar över det steget helt och hållet. 

Sedan jobbade jag faktiskt lite. Jag renskrev ett prov som eleverna ska utsättas för så småningom. Det är ett rätt okej jobb att småpyssla med när tiden finns, som idag. Att vara stressad när man försöker redigera och få snyggt i datorn fungerar däremot inte särskilt bra, så jag är nöjd med att ha det undanstökat. Om det riktigt vill sig kanske jag får till lösningsförslag till uppgifterna innan helgen är slut. Det är också ganska roligt, för då får jag räkna matte. Japp, så'n är jag.  

Stora grabben hjälpte mig att laga mat idag, och han fick högsta betyg av samtliga dinerande - men man kanske måste känna till minstingens förhållande till köttfärssås för att förstå att "går att äta" är beröm på hög nivå. 

Efter middagen har jag förmått mig till att sortera tvätt och plocka  bort vissna löv från krukväxterna, men det är i stort sett det hela. Barnen roar sig tillsammans och jag får gå och titta till dem ibland för att inte glömma att de finns. Om vädret är fint, tror jag att vi tar bussen in till vårmarknaden imorgon - det brukar vara uppskattat av alla.

Och mannen, han är på äventyrshajk med konfirmanderna och gör massa roliga saker - crosscart, skytte medelst pilbåge och blåsrör, yxkastning, bad i tunna m.m. De som har varit med tidigare år låter "ååå" när det kommer på tal, så jag anar att det är uppskattat.

Sedär, en uttömmande redogörelse för familjens dag. Grattis!

Förresten, jag brukar passa på att prata lite om helgernas bakgrund och de traditioner vi har när det är aktuellt. Men vad finns det egentligen för traditioner kring Kristi himmelsfärd? Jag kan bara komma på gökotta, och det vet jag inte hur utbrett det är nuförtiden. Själv har jag aldrig varit på någon. 

Har ni något på lager som jag glömmer?

En intensiv arbetsvecka följs snart av ännu en, men den som kommer är bara tre dagar, och det blir så rysligt skönt! Maken ska vara borta hela nästa helg (konfirmationshajk), så jag kommer inte ens ha bil och kan inte hitta på särskilt mycket. Det känns, ärligt talat, väldigt bra. Och att helgen är hela fyra dagar lång, innebär att jag kommer ha tid över när jag har städat och tvättat. Finfint! Summa: Det är söndag kväll före en intensiv vecka, men modet är gott ändå. 

Tänkte jag skulle blogga, men inget kom till mig. Lagar mat istället - är man som jag krävs ingen som helst inspiration för matlagning. Så blir maten därefter också...

Just det, skrev ju om större saker i livet häromdagen. Här är han, den stora lilla "saken":



Min brorson! Tyvärr har jag inte träffat honom än, men vad söt han är!

Suckade över en företeelse häromdagen, och log belåtet när jag fann den beskriven i Anne på Grönkulla, först en gång och sedan en till. Första exemplet på företeelsen är Rachel Lynde - ni vet, grannen som gärna lägger sig i vare sig man vill eller inte:

För övrigt är jag så nära att tappa rösten som jag någonsin har varit, bortsett från de tillfällen när jag försökt mig på att sjunga solo. Då försvinner rösten all världens väg hur jag än försöker ta i, och kvar står jag och piper. Stackars värld, ni vet inte vad ni går miste om! (Eller hur var det nu?)

Jag har iallafall jobbat idag, och det gick ju, om än sådär. Bestämt att jag jobbar i morgon också, för då har jag bara en ynka lektion och det är matte, och då kan faktiskt eleverna jobba på själva utan att jag pratar så värst mycket. Det kan nog vara lika skönt för dem förresten, för när jag väl kommer igång med att förklara något kan det ta sin rundliga tid. 

Dessvärre är det strax dags att läsa för barnen, och mellantösen tycker inte om att jag viskar. Hm. Om jag skulle delegera läsandet till någon av dem istället. 

Nej, vi har inte riktigt fattat det där med ljust och fräscht. Att grönt är snyggt har vi däremot förstått. Jo, huset är grönt, eller åtminstone gröngrått, även om det inte riktigt kommer fram på bilden. Lekte med tanken på att redigera färgen i datorn, men på något vis kändes det som en galen sak att göra för att visa hur det verkligen ser ut...

Idag hade jag tänkt lägga in ett kort på vårt "nya" hus, men det får vänta för färgen syns inget vidare på korten jag tog. Det är nästan färdigt iallafall; byggnadsställningarna är på väg här utanför.

Tok-förkyld idag, men åkte till jobbet eftersom jag tänker att man egentligen inte är sjuk om man inte har feber. Ångrade mig lite när jag fick gå ut och snyta mig, suga på halstabletter och dricka vatten på lektionstid. Inte den fräschaste läraren man kan tänka sig, precis. Lite muskelvärk och huvudvärk kröp sig på frampå eftermiddagen också, men jag tänker fortfarande att jag visst kan jobba imorgon. Det är sista dagen med min lilla klass nämligen, och det skulle vara trist att missa den.

Och vädret, vilket väder! 

Sedan händer det ännu större saker i livet, men det återkommer jag till lite senare, tror jag.

Passar på att vara förkyld så här på den lediga dagen. Det gör inte särskilt mycket; jag hade inte planerat att gå i första maj-tåg ändå. Faktum är att jag aldrig ens har sett ett sådant en enda gång - så kan det gå när man varken bor i sta'n eller är lagd åt demonstrationer. Jag hoppas iallafall att förkylningen lagt sig något i morgon, för utan feber har jag inte samvete att vara hemma, men det är ju så lagom kul för eleverna att ha en lärare som snörvlar, nyser och tappar rösten...