Nu har vädret hyfsat till sig och varit promenaddugligt, men det gällde att passa på för nu har snön börjat dala igen och imorgon väntas slask tror jag. Skönt att hinna med några kilometer i friska luften iallafall!

 

Rörmokaren gjorde tre-fyra timmar i källaren och nu ska allt vara i ordning igen. En full billast till tippen med fuktskadade saker blev det, mest kartonger (Av någon outgrundlig orsak har vi - hade vi - mängder och åter mängder med tomma kartonger i källlaren. Kanske hade vi svårt att tro att vi inte skulle behöva dem snart igen när vi tömt dem efter inflyttningen.), böcker och papper. Det var trist att behöva slänga gamla skolkataloger och liknande, men de gick inte ens att ta isär. Kartongerna misstänker jag att vi inte kommer att sakna. För min del var den en lättnad att mina gamla dagböcker inte var helt förstörda. Jag vet inte riktigt vem som ska orka ta sig igenom alltihop - jag skrev i princip varje dag från kanske 9-årsåldern och många år framöver - eller förresten vem som skulle få lov att läsa dem, men någon gång kanske jag själv vill. Det allra hemligaste hamnade dock aldrig i dagböckerna. En viss självbevarelsedrift utvecklar man ju när man har fem syskon. 

 

Vi passade på att gå på bio igår kväll, maken och jag, när samtliga barn ändå var iväg på annat. Det blev en film som heter Dolda tillgångar (Hidden figures) som handlar om tre grymt smarta svarta kvinnor som var med och möjliggjorde de amerikanska rymdfärderna på 60-talet - en inte obetydlig bedrift i amerikanska södern. Den liksom hänger kvar, filmen, så här dagen efter. Roligt med filmer som får en att grubbla vidare på sådant som faktiskt betyder något!

 

Snart är mitt lilla lov slut och jag ska tillbaka i vardagen igen. Jag har faktiskt jobbat en del under lovet också. Jag har hållit på att förbättra en del av mitt undervisningsmaterial när jag har fått stunder över på jobbet, men på sistone har det inte blivit så många sådana tillfällen och jag skulle vilja ha det färdigt när jag får nya elever nästa vecka. Men nu har jag lagt undan jobbdatorn och jobbtankarna och laddar för ytterligare en ledig dag. 

Lovet går sin gilla gång och jag gör en del av det jag tänkt: i måndags en välbehövd avfrostning av frysen, igår Ullared och idag frissan. Imorgon ska vi röja lite i källaren, för tänka sig, vi har en vattenläcka igen. Förhoppningen är att det ska räcka att byta den del av röret som ligger utanpå väggen, men vi får se. Eventuellt behöver det gås ner i golvet också och då blir det lite stökigare. Hursomhaver så har vi en del lådor och så'nt som behöver flyttas på för framkomlighets skull och gissningsvis en hel del som ska slängas eftersom det har förstörts av läckan. Vi hade en del böcker där, tyvärr, men å andra sidan är det böcker som vi inte har prioriterat att ha i bokhyllorna här uppe, så vi ska väl klara oss utan dem i framtiden också.

 

Regn, slask och blåst är det, så än så länge har jag inte kommit ut på promenad, men vi gick ju en del inne på GeKås. Det var dock inte lika rogivande som min vanliga runda.

 

Läser gör jag som planerat, för tillfället den här:

 

och den är rolig på ett sådant där lätt lågmält, brittiskt vis. 

 

Ikväll ska jag till kyrkan och lyssna på ett par församlingsmedlemmar som tillbringat tre månader på ett sjukhusskepp i Benin, och jag tror att det blir intressant och inspirerande. De har tagit ett år ledigt från sina jobb för att göra bl.a. det men också för att få tid att reflektera och göra sådant som är svårt att hinna annars. Här skriver de om sitt friår. 

 

Och sådant är läget denna lediga vecka. 

 

 

Barnens sportlov går mot sitt slut, men mitt är bara några timmar gammalt. Jag planerar att till en viss del tillbringa mitt lov som barnen sitt - i bekväm ställning i pyjamas och med en bok till hands. Inför lovveckan frågade de mig med viss oro i rösten om "ni har planerat massa saker vi ska göra". De kunde lättat andas ut när beskedet var att både pappa och jag skulle jobba, så nej, det hade vi inte. Lite hittar de dock på alldeles själva. En övernattning här, ett Harry Potter-maraton där och minsann om det inte blev en basketmatch någonstans också. Ganska lagom på det stora hela.

 

Själv har jag då, som jag eventuellt nämnt en eller ganska många gånger, ett plugg-fritt lov framför mig. Förutom att vara färdig med det där, har jag också precis klarat av några veckor som lärare i en klass jag inte är van vid att ha. Det har gått riktigt bra, tycker jag och noterar att jag har utvecklats en del i min lärarroll över åren. Dock råkade jag häromdagen lära eleverna att öga i bestämd form plural heter ögona. Dessbättre kom jag ganska snabbt på att det kan vara en smula (?) dialektalt och rättade mig själv innan det hunnit sätta sig särskilt hårt (hoppas jag). Det är tur att eleverna hade hunnit få en smula förtroende för mitt språkkunnande innan jag hittade på sådana saker! Värre var det med en grupp jag hade i den nervösa begynnelsen av min lärarkarriär. En av de första dagarna skulle jag lotsa dem genom alfabetet, men råkade i hastigheten utelämna flera bokstäver. Det var tämligen svårt att känna sig proffsig och kunnig efter att en elev påpekat det - möjligen den elev som har varit mest skeptisk till mig någonsin. Undrar varför.   

 

Nå, nu får det vara hur det vill med pluralformer och alfabet i några dagar, för nu har jag semester. Nu kan jag slarva och skarva som jag vill med språket eller kanske bara läsa tills ögona går i kors. 

 

 

Igår fick jag äntligen besked om att den sista uppgiften i min sista kurs är godkänd, så nu ska bara alla formaliteter ordnas innan jag får lärarlegitimationen. Det kommer garanterat att vara en hel del väntetid på både examensbevis och legitimation, så om sisådär ett halvår kanske jag kan ha pappret. Min stora arbetsinsats är dock avslutad och det har vi förstås firat.

 

Första firandet gjorde vi redan dagen efter att jag varit i Linköping sista gången för några veckor sedan. Då bjöd jag familjen på en rejäl glassbuffé med massa tillbehör och barnen tyckte att jag borde sluta skolan oftare.

 

Förra helgen var jag och maken i Stockholm och njöt av livet. Vi är sällan borta på egen hand sådär över natt, så det kändes lyxigt och roligt. Jag önskade att få gå på en utställning av kungliga brudklänningar på slottet, så det gjorde vi. Den var fin, men det var nog rent av en större höjdpunkt att gå runt i resten av slottet. Ingen av oss har gjort det förut (förutom livrustkammaren, som vi faktiskt har varit på bröllop i) så det var intressant. Och roligt. Av någon orsak tycker jag att saker som necissärer i bärnsten, orimligt stora dryckesbägare, gigantiska kristallkronor med svanhuvuden och själva förekomsten av fältsilver är tämligen komiskt, så jag fnissade en hel del. (Alla bra kort finns dock i makens mobil, så ni får använda er föreställningsförmåga.) Det blir ju också en konkret lektion i svensk historia och alla lustigheter människor hittar på. Som sagt - intressant!

 

Makens önskemål var att gå på en utställning om Tutankhamun, som tillfälligt huserar i Frihamnen. (Utställningen alltså. Mr T vet jag inte riktigt var han hålls.) Där kan man verkligen tala om en historielektion! Där finns replikor av alla föremål från graven uppbyggt både som de hittades och vart och ett för sig, och så fakta och kringhistorier i all oändlighet. Jag blir nyfiken på hur faraonerna levde till vardags med tanke på alla dyrbarheter i deras gravar.

 

Ja, och så gick vi runt på sta'n, shoppade lite, åt gott (Vapianos apelsin- och chilipasta! För att inte tala om Vete-Kattens mojavidôme!), vilade fötterna på hotellrummet och trivdes med att vara tillsammans i storstaden och med att få åka hem till vårt lilla fridfulla samhälle igen. 

 

Fint firande, eller hur? Det var ju väl att jag faktiskt blev godkänd utan kompletteringar, när vi nu tagit ut glädjen i förskott.