Ni stackars tålmodiga som tittar in här, nu ska ni få en liten uppdatering. Vi firar födelsedag här i huset, Mittemellan fyller 11 och det är minsann inget att ta lätt på. Hon börjar planera sitt födelsedagskalas ungefär dagen efter att hon haft det förra, och då blir det ju pirrigt när det väl är så dags. I år är jag lite extra stolt över henne, för efter en del funderande fram och tillbaka har hon bestämt sig för att bjuda alla tjejer i klassen. Det låter väl inte så märkvärdigt, men hon har inte haft det så lätt i sin nya klass. Att killarna är besvärliga bryr hon sig inte så hemskt mycket om, men med tjejerna är det jobbigare. Jag har inte tjatat på henne om att bjuda alla - även de som orsakar mest ledsnad - för jag tycker att hon kan få välja att vara ifred på hemmaplan. Ändå tycker jag att det är starkt att hon bjuder dem också, och jag hoppas att hon ska få gott tillbaka av det. 

Häromdagen hittade jag förresten ett ord som beskriver min tös väldigt väl, och det är integritet. Det gäller ovanstående, och det gäller att hon minsann tänker ha sin guldpaljettkeps fastän kompisen tycker den är ful. Det gäller att hon sticker ut hakan när klassen röstar fram att sjunga Sean Banan i skolans melodifestival, skriver om texten så att de fula orden försvinner och får igenom att klassen ska sjunga hennes censurerade version. Integritet!



För övrigt står husets manliga invånare och trummar på sina magar i bakgrunden. Vet inte vilket ord som skulle beskriva dem...

Jag testar att vara ensamförälder några dagar, medan maken är på fortbildning. Det är väl inte jättesmidigt, precis. Vi bollar lite med mina arbetstider och mini-skruttans fritidstider, och de två "stora" får klara sig själva på morgonen och ett slag efter skolan. De klarar det bra, men laga mat klarar de inte utan överinseende av vuxen, så i morgon, när jag jobbar lååång dag, kommer mormor och morfar och skämmer bort barnen några timmar. Det är det ingen som protesterar mot, precis. Ikväll hade jag tänkt städa undan det värsta, lite katastrofstädning (det är den typen av städning jag oftast ägnar mig åt), men så skulle det fixas mat, hjälpas till med kolaförsäljning, plåstras om 2 st knän, diskas, tvättas och jag vet inte allt. Det blir nog inte så mycket städning.

Jag har lite svårt att lära mig, att bara för att jag kommer hem vid fyra, så har jag inte all tid som behövs för saker och ting. Det går en timma här och en timma där till rena rutinsaker, och i takt med att de blir gjorda försvinner både tid och ork. Och lust. (Och rätt vad det är sitter jag och bloggar...) Hoppas att barnen inte får allvarliga men av de spridda högarna med papper, skorna som ska slängas/ställas undan, krukväxter som borde förpassas till blommornas himmel osv osv. Eller jag, för den delen. (Får men alltså, inte att barnen får men av mig. Inte det heller förresten. Måste nog sluta skriva nu, det här börjar spåra ur.)

I alla fall: blablablablabla och det är skönt att jag bara är ensamförälder några dagar.

Nej, jag kommer inte på något intressant eller kul att skriva. Haft en lugn söndag, men tar som vanligt ut sorgerna i förskott och nästa vecka kommer bli intensiv... Har förresten aviserat att jag vill gå ner till 80% igen i höst. Hoppas jag får igenom det, för just nu känns det galet mycket. Timmarna skulle nog räcka till att göra allt som behövs, men orken gör det inte. 

Nå, ett boktips kan jag ju ge iallafall. Jag håller på att läsa Niceville av Kathryn Stockett, och tycker om den (även om det just nu händer så'nt i boken som gör mig nervös). Det är tre kvinnors berättelser, alla lever de i samma stad i amerikanska södern i Martin Luther King & Rosa Parks-tid. Två av kvinnorna är svarta hembiträden, den tredje är vit. Som sagt har jag inte läst ut den, men jag törs ändå rekommendera:

Idag haver jag inhandlat säsongens grässkor och nya vardagsskor till sonen, och nu hoppas jag på att slippa skoaffärer flera månader framåt. Skor är tråkigt och dyrt - ungefär lika kul som bilar, strykjärn och tvättkorgar. Sonen blev dock nöjd med fotbollsskorna i lysorange, och nu ska de blötläggas och sitta på fötterna och få rätt form, och sedan är vi klara för utesäsong. Eller ja, han iallafall. Själv behöver jag aningens större fotbollsintresse, insikt i de nya reglerna som börjar gälla nu när laget går upp till elvamanna och dessutom vindtäta kläder.

Och den här, hur skulle man kunna motstå?

Allt eftersom burkarna blir svårare att få plats med utan att det blir alldeles uppenbart att jag har en samling, har min entusiasm avtagit något och jag har blivit bättre på att låta bli att köpa burkar bara för att de finns. Men så händer det något och vips har man en hel hoper nya burkar igen. Den här helgen hände det sig att svärmors väninna som flyttat från hus till lägenhet ville ha hjälp att "bli av med". Hon tittar lite konstigt på mig när jag vill ha burkarna som står och skräpar i hennes skafferi, och jag tittar storögt på dem och törs knappt fråga om jag verkligen får ta dem.

Så ligger snön igen. Jaja, det är väl lika bra att det kommer, så får våren vintern ur systemet och kan sätta fart på riktigt sedan. Jag har hört det glunkas om upp emot 15 grader nästa vecka. Då kanske tussilagona slår ut till och med i det lilla köldhål en annan frusen människa ironiskt nog har bosatt sig i. Fast i ärlighetens namn har vi redan snödroppar på bordet, och de lär vara plockade just i vårt köldhål. Tack och lov för alla härdiga blomster och blad som förgyller kyliga senvinterdagar! Jag tycker att det är så fascinerande att björklöv i sin genomskinligt gulgröna begynnelse faktiskt är tåligare i all sin skirhet än i den robusta, blanka högsommardräkten. Det ser ju alldeles tvärtom ut! (Extrahera gärna en lämplig sensmoral av typen "döm inte efter utseendet" ur de där meningarna, få en aha-upplevelse och bli en bättre människa. Förslagsvis.)

För att landa i lite krass verklighet, kan jag avslöja att jag i år längtar lite extra efter våren av den mycket ytliga orsaken att jag inte kan få ordning på min nya frisyr när jag har haft mössa på mig... Åtminstone hoppas jag på smidighet och vidunderlig skönhet i den möss-lösa framtiden.

Pust, vilken vecka! Fullt upp på jobbet, noll kontroll. Vilken tur ändå att solen har hedrat oss med sin närvaro flera dagar, och att det till och med ljusnar redan när jag är på väg till jobbet.