Moll
En del av sången för idag:
Gator av guld
av Robert Åkesson
Aldrig trodde väl jag
att den här da'n skulle
komma så snart
När jag skulle få ta
farväl av dig
Men res, res hem
Jag vet vi ses igen
Då ska vi vandra på gator av guld
Inga tårar för sorgernas skull
Vi ska sitta ned vid Hans tron
Och tacka för nåden som tog oss
över bron
Det känns så tomt
nu när du inte är här
Jag har så svårt att förstå
att det är som det är
Men res, res hem
Jag vet vi ses igen
Då ska vi vandra på gator av guld
Inga tårar för sorgernas skull
Vi ska sitta ned vid Hans tron
Och tacka för nåden som tog oss
över bron
Men res, res hem
Jag vet vi möts igen
I himmelen
Varsågod
Utanför skolan står ett par träd av okänd art. Betraktar man dem på nära håll - alltså inte med förstoringsglas, men när man ändå passerar - ser de alldeles vanliga och kala ut. Om man däremot passar på att kika när man är långt ifrån dem, ser man att hela trädkronan skimrar svagt vårgrönt.
Se där, ett ypperligt avstamp för en betraktelse om värdet av perspektiv. Dessvärre har jag ingen inspiration, så du får gärna bilden av mig. Mycket nöje!
Eller
Eller så kämpar jag på och gör fler framsteg och blir en riktigt bra lärare vad det lider.
Kanske.
Reception
Å andra sidan måste man ju undervisa på folkhögskolor också. Kanske skulle jag falla tillbaka till en gammal dröm och bli receptionist? Ni vet, den där trevliga kvinnan som har full koll på läget och med sitt personliga, vänliga tilltal i all anspråkslöshet räddar dagen för den ena småtrötta människan efter den andra. Utan att ha ansvar för att folk lär sig allt de behöver kunna på utsatt tid. Den drömmen sprack på att jag sällan har full koll på läget och på en viss brist på efterfrågan av mina tjänster. Men finns du där ute som behöver en receptionist som nog lär sig med tiden, och som är hyfsat glad och serviceminded... Here I am!
Folkhögskola
Varför jobbar jag inte på folkhögskola? Det är föriallsinadar det jag är utbildad till, och där finns svängrummet jag längtar efter. Hallå! Nå'n folkhögskola som saknar en så'n som mig? Svenska, matte, lite religion om det kniper och ett års erfarenhet av svenska som andraspråk - inte alltför auktoritär, lätt förvirrad, hyfsat glad och anpassningsbar. Call me!
Fast jag flyttar inte till Stockholm, det gör jag inte.
Vardagssurrealism
Skulle säga godnatt till 10½-åringen, och blev erbjuden en liten föreställning. Jag accepterade, och fick se gossen dansa till en sång som blott han hörde i sin MP3-spelare, full i skratt men ganska inlevelsefullt. Han sjöng med också - det lät som det brukar när folk sjunger med lurar i öronen - så jag var inte helt utlämnad till bara rörelserna. Så kan det vara att säga godnatt en del dagar.
Isfritt
Vatten - det är en av Guds bästa skapelser! Skönheten, användbarheten, alla kluriga kemiska finesser, känslan av viktlöshet... Faktiskt värker det lite i hjärtat av lycka nu när sjöarna blivit isfria igen. Soliga dagar, när himlen och strandkantens träd speglar sig i allt de blanka, och när ändernas stilla simturer ritar streck på ytan, likväl som dagar när vinden biter och tvingar vattnet att vågas, känns sjöarna befriade. Så heter det också isfritt, inte istomt eller islöst.
Håller alla med mig, eller har jag det månne i generna? Morfar efterlämnade en sekretär, som någon av mina norrländska släktingar snickrat ihop för ganska länge sedan. I botten på en av lådorna, står plitat med blyerts när isarna gick upp på älven det året. När jag får tillfälle härnäst ska jag bestämt lägga den exakta ordalydelsen på minnet, som ett bevis på att det bland di gamle i släkten funnits åtminstone någon som tycker som jag: Det är värt att notera när isen smälter och vattnet får liv igen.
Guldkanter
Vilken tröttsam vecka! Lite ont både här och där, och så alla dessa trådar jag borde hålla i men som bara vill slinka ur greppet. Uschiannamej.
Tur att det finns sånt som får mig att skratta - som eleven som tittade menande på klockan när jag kom tre minuter sent till lektionen, och sa att det var väl OK idag då, men nästa gång skriver han upp det.
Eller som barnens kusins djupa funderingar kring
sorg och maskar.
Eller som att komma att tänka på när sonen för några år sedan plötsligt slängde in ordet "kruffigt" i en mening, och på förfrågan förklarade att det är "något som är stort och ser ut som en rumpa". Tyvärr är ordets användningsområde något begränsat, så jag använder det sällan. Men denna veckan har, bildligt talat, helt klart varit åt det kruffiga hållet.
Ett år
För på dagen ett år sedan började jag mitt arbete på den skola jag jobbar nu. Dagboksanteckningarna från den dagen visar att det inte var under några idealiska omständigheter (bl.a. sömnbrist - förstås) jag inledde min karriär. Numera sover jag oftast på nätterna och har inte sällan ganska roligt på lektionerna, och såhär i backspegeln ser jag att jag utvecklats i min yrkesroll. Fast jag funderar fortfarande på hur smart det egentligen var av mig att bli lärare, det gör jag.
Som så många andra lärare önskar jag att jag fick lägga all min arbetstid på lektioner - förberedelser, genomförande, efterarbete. Samtidigt kan det vara så förtvivlat skönt att göra andra saker än det där centrala och på riktigt viktiga... Men till syvende och sist, hur banalt och självklart det än må låta, är det ändå eleverna som är grejen. Utan mötet med dem (om det vore möjligt) skulle lärarjobbet verkligen suga.
Synnerligen ickedjupa tankar så här på ettårsdagen.
Åsikter
Jag begick ett misstag.
Vårat hus behöver nog målas inom en inte alltför avlägsen framtid, och det är klart att tanken på att byta färg dyker upp. På en promenad häromdagen passerade jag ett hus i en helt perfekt nyans, och inte för att vi har bestämt ens att vi ska måla, men det kan ändå vara intressant att se om maken instämmer. Alltsåledes gjorde vi en extrasväng på hemvägen för att titta lite på huset. Med barnen i baksätet. Och nu kommer misstaget. Barnen frågar vad vi tittar på, och jag svarar som det är - att vi kanske ska måla, och den där färgen tycker jag är fin.
-NEEEEJ! Jag vill att det ska va' som nu! tycker en.
-Jag vill bo i ett RÖTT hus, det har jag alltid velat! upplyser den andre.
Och så är det igång.
-Vitt!
-Rött!
-Vitt!
-Rött!
etc.
Varför sa jag inte nå't annat? Jag kunde bara bytt ämne lite kvickt? Det räcker att ha åtminstone tre egna åsikter att välja mellan; barnens kiv hjälper inte alls till.
Och förresten har vi inte ens bestämt ifall vi ska måla.
Prestationsångest
Drabbad av prestations- och beslutsångest sitter jag här. Skriva ett genomtänkt och välformulerat inlägg (det första på länge) eller se på film?
Tänkbara ämnen för ett gripande men smålustigt skriveri är
- tidens flykt. Jag har tittat på gamla kort idag... Men vad nytt finns att säga?
- helande. Jag har även sneglat över axeln på maken när han redigerat film. Det är en rullstolsbunden kompis som berättar om sin syn på helande - väldigt intressant! Men filmen ska bli en del av söndagens gudstjänst, så jag ska inte sabotera genom att berätta mer.
Ja, det var väl ungefär det. Inte mycket alltså. Det får bli filmen.
Fifa
Skulle kanske ha skrivit något, men vad är väl min blogg när sonen & hanses kompis behöver spela Fifa09?
Award
Jag har fått en (ett?) award. Se här:
Jag tror att det är ett sätt att visa att man uppskattar en blogg helt enkelt, eftersom den portugisiska texten borde betyda något i stil med att "denna blogg är förtjusande". Tack för det,
bonnfrua!
Instruktionerna som följer med awarden lyder:
1. Kopiera awarden, lägg ut den på din blogg.
2. Skriv vem du fått den från.
3. Ge den till 12 st.
4. Länka till dessa.
5. Meddela dem du ger awarden till.
Ett ypperligt tillfälle att tipsa om några bloggar jag läser mer eller mindre regelbundet.
mammamargit - min roliga kusin skriver om vardagens guldkorn och förtretligheter.
nezzla - tecknar serier och skriver om hur det är att leva med aspergers syndrom.
kimmy - har, till skillnad från mig, koll på mode & kändisar - så hon håller mig allmänbildad...
whythis - fina kort och funderingar.
tobias - folkbildarkompis med religiösa grubblerier.
Nej, det blev ju inte tolv, men så tillkommer förstås dem som jag har permanenta länkar till här till höger.
Burk 34
Retro, det är grejer det! Särskilt 50- och 60-talsretro; 80-talet kunde gott få hålla sig i skymundan ett tag till. I mitt påskägg låg denna härliga burk, som jag verkligen inte ska förstöra genom att använda som utseendet antyder att den är tänkt. Sill - pyttsan heller, när det finns så mycket fint och gott i världen!
(Jag vet att bilden är lite suddig. Tanken var att den skulle förminskas lite så att det inte märktes så mycket, men... Tja, suddigt är inte alltid helt fel? Ibland skulle livet kanske rentav behöva mer suddighet.)
Droppvis
Det är inte mycket bloggande i livet för närvarande, men desto mer fester och gäster med allt vad det innebär av förberedelser och sällskap.
