Mupp
Ibland känns det som att ramarna kväver och att det som skulle kunna berika inte passar in.
Drycker
När tidningar gör personporträtt, är det närmast kutym att den porträtterade får besvara några korta frågor. Av någon outrgrundlig orsak hör nästan alltid frågan om favoritdryck dit. Är det för att upplysa läsaren om vad den ska bjuda på om den någon gång får chansen, eller är det en hjälp för oss att placera varandra i fack? "Aha, han dricker PEPSI... Ja, jag har alltid tyckt att det är något skumt med honom!" eller "Vatten, minsann, då är hon utan laster och värnar miljön."
Jag har en kompis, låt oss kalla honom MDBC, som liksom jag är lärare. Liksom jag dricker han ogärna kaffe och the, vilket i allmänhet är det som serveras på skolornas personalfikan. Eventuellt finns det juice, vilket inte heller passar honom. Hans tes är att det borde finnas O'boy eller saft. Handen på hjärtat - satte du etiketten "barnslig" på honom?
Själv dricker jag helst varmt vatten eller varm choklad när jag fryser, och det gör jag nästan jämt, annars Coca-Cola eller juice. Så jag är både hälsosam och gottegris, sparsam och slösaktig, vän av naturen och miljöförstörelsens USA. Om MDBCs önskedryck saft tycker jag såhär: hemkokt av svarta vinbär eller jordgubbar är ljuvlig, flädersaft är läskande, men av fun light känns det strävt i kinderna. Svärmor hade en gnutta vaniljsocker i rödavinbärssaften hon kokte sist, och det blev så bra att jag tänker härma. Så har vi då apelsinsaft. Häromdagen frågade ett av barnen om det verkligen finns apelsinsaft... De som vuxit upp i kyrkans barngrupper samtidigt med mig, kanske förstår att man kan bli oändligt trött på apelsinsaft och helt enkelt inte vilja utsätta sina barn för denna blaskiga, bleka dryck. Men nu har jag alltså en nioåring, uppvuxen i kyrkans barngrupper, som inte vet att det finns apelsinsaft. Så kom inte och säg att kyrkan aldrig förändras! ;)
Och ikväll firar jag fredag med en mugg varm choklad.
PS. Lektionen om inledningar gick ganska bra, tackar som frågar, men det fungerade inte heller denna gång att hoppas på diskussionslust och inspiration.
Förberedelser
En av de båda fria är svenska, och temat är inledning av texter. Så jag har letat i bokhyllan och gjort ett urval på nio olika inledningar - alltifrån Sagan om ringen och Gömda till Prismas stora bok om trädgårdsskötsel. När vi (läs "de studerande") har funderat färdigt på vad de får veta, om de skulle vilja läsa vidare, och vilken typ av bok de tror inledningen kommer ifrån, ska de själva få författa. Jag har spånat ihop grunden till sex olika historier de kan få välja att inleda. ...och det är minsann spännande att hitta på science fiction, romantik, något med en försvunnen amerikansk president, svensk historia, biografi och vardagsrealism........ Allt på en timma. Låter det som att den lektionen ska fungera? Jag hoppas det!
Den sista lektionen däremot.... Jag hoppas på en diskussionslysten klass och stundens inspiration. Det brukar aldrig fungera.
Avrapportering kommer när jag har hämtat mig!
Mobiler
Jag vet att jag är omodern och eventuellt lätt korkad, men i min värld är inte 99 kr i månaden ens i närheten av gratis. Faktiskt. Inte ens om jag får ringa för hela summan. ...vilket jag inte gör, och Nej, du Godhjärtade försäljare - förlåt, informatör - inte ens om jag slutar att ringa mobilnummer från min hemtelefon och istället använder mobilen. Dessbättre kan den Godhjärtade rimligtvis inte ha blivit besviken på mig när jag envist höll fast vid mitt kontantkort, eftersom han ju hursomhelst inte var ute efter att sälja något.
Två saker oroar mig en aning efter detta samtal.
Att det säkert finns ett flertal som tycker att "gratis" och "billigare" är oemottståndliga argument, även om det är en modifierad sanning.
Att kontantkortskramarna (ah, vilken allitteration!) är på utdöende, och därmed också kontantkorten. Snart nog kommer jag inte bara informeras om alternativen av en godhjärtad människa, utan helt enkelt tvingas räta in mig i ledet av 99 kr i månaden-ringare, och kämpa för att göra slut på min pott.
Äsch
Igår offentliggjorde jag denna blogg på facebook, eftersom jag ju lyckats skriva flera inlägg på ganska få dagar. Dessvärre medförde offentligheten idétorka... Typiskt!
Dessbättre kan jag ju ta hjälp av andra... Här:
Våra barn är inte så späda längre, men nog kan nätterna bli alltför livliga ändå. Inatt skulle nioåringens feber dämpas, och jag plockade fram en halv brustablett och lade i blöt. Sedan tömde jag högst ofrivilligt ut resten av tabletterna på golvet, samtidigt som jag hörde nioåringen... tja... vara väldigt sjuk på ett sätt som krävde mitt direkta engagemang.
Det lustiga är att jag egentligen inte tycker att det var en särskilt tuff natt. Barnatiden härdar! Det finns ett seriealbum med figurerna ovan som har det insiktsfulla namnet "Motherhood is not for whimps". Jomen.
Linslus
Min nyduschade sjuåring kom in när jag höll på att försöka ta konstnärliga kort, och hon var ett mycket roligare motiv än de döda föremål jag försökte föreviga. Hon fick i uppdrag att se ut på olika sätt, och att räkna ut vad 37+14 blir (tja, är man mattelärare ligger det faktiskt ganska nära till hands) och en del av korten tycker jag blev charmiga.
Smakprov:
Tatueringar
Frågorna rörde allt från favoritfärg till drömsemester, och en gällde tatueringar. Jag är ingen vän av tatueringar, de är alldeles för permanenta och hippa. Både hipp och permanent är ingen bra kombination - när det ena går över hänger det andra kvar, nämligen. Trots denna min fasta åsikt, tycker jag att det kan vara roligt att fundera över vad jag skulle välja att tatuera och var, ifall jag tvingades under dödshot eller liknande. Säkert är dock att jag inte kommer att gå på vare sig 7-åringens eller 5-åringens förslag:
- En vit häst i pannan
- En prinsessa som rider på en My Little Pony
(Har jag nämnt att mina två yngsta barn är flickor?)
Riskakor
Tja, min humor är kanske lika frisk som min last...
Känsla
En gång hörde maken en kvinna med någon form av utvecklingsstörning prata med en expedit. Kvinnan hade hittat en penna hon ville ha, och expediten kommenterade att den skulle bli bra att skriva med. Kvinnan svarade, jag inbillar mig med lätt oro i rösten: "Man kan väl bara hålla i den också?"
Jag vill också köpa en penna bara för att hålla i den!
...och ibland gör jag det. Inte pennor, men annat. Om inte vår kamera försvunnit på sammanträde i sällskap med maken skulle jag visat upp saker själen mår bra av att jag håller i: en pläd i färger som ett blommande äppelträd, ett tungt men lent hjärta i sten, kastanjer - jag älskar kastanjer!
I inledningen av Amelie från Montmartre, denna sagolika film, presenteras några karaktärer med till synes ovidkommande men ack så målande fakta. Om Amelie själv får vi bl a veta att hon tycker om att sticka ner handen bland torra linser eller bönor, och låta dem sila mellan fingrarna. Och genast har hon vunnit min sympati.
Vad jag vill säga med detta vet jag knappt själv. Att känseln har förmågan att ge lugn. Att livet blir vackrare när man njuter av det lilla. Att det är OK att köpa pennor för att bara hålla i dem. 
(Kameran är hemma igen. Kastanjebilden är dock lånad.)
Läget
Jag söker jobb och får bekräftelser på att jag sökt dem. Egentligen är jag bara halv- eller trekvartssugen på att börja jobba, men både erfarenheterna och pengarna vill jag ju ha... Vi har råkat bli några av dem som missgynnas av regeringens arbetslinje (regeringen som jag var med och röstade fram, men det kan jag återkomma till senare), då min makes arbetsoförmåga ifrågasätts (han har varit sjukskriven dryga månaden pga stressymptom). Trots läkarintyg kan vi komma att förlora en månadslön, och det är förstås klart kännbart. Suck! Och alltså blir det ännu viktigare att jag får jobb snabbt. Så jag leker inte bara med Facebook om dagarna; jag söker jobb också.
Hej
hej och välkommen!
