Jag har noterat att söndagkvällen är bloggläsartid, så jag tänkte belöna er som klickar in här med ett nytt inlägg. Dessvärre har jag inte så mycket att skriva om. Helgen har varit lugn, så jag har t.o.m. haft tid att städa lite noggrannare än vanligt och spela spel med gossebarnet.

Han vaknade med feber idag, stackarn, så det blev inte ens kyrka på förmiddagen för mig och honom. Vi spelade Disney-TP, och det är en upplevelse. Svårighetsgraden på vuxenfrågorna varierar nå't väldigt, från "Vilken färg har Nalle Puhs tröja på den här bilden?" till "Vilken relation har Mary Norton till Sängstolpar och kvastskaft?". Vi tog oss iallafall igenom spelet så att alla blev nöjda - jag vann två gånger, gossen en, men han hade sammanlagt fler "pluttar" än jag. Rättvist och bra.

Bibelläsningen - jodå, jag läser på. Jag har ju ett återkommande bekymmer med GT; att folk beter sig så rysligt illa och dumt utan att det står något om att det är dåligt. Nu häromda'n läste jag om när David ligger med en annan mans hustru, och när hon visar sig vara gravid ser han till att maken dör i strid. I det sammanhanget (som står i 2 Sam) är det ingen tvekan om att Gud tycker illa vara, men då får jag problem med bestraffningen istället, för den går ut över Davids barn - som inget gjort. Kära nå'n, jag är visst aldrig nöjd... Och trots det fortsätter jag att tro att Bibeln är Guds ord. Någonstans tänker jag att det väl är klart att jag inte kan förstå Gud - han är trots allt Gud och jag bara människa. Dessutom misstänker jag att synsätt och värderingar som är självklara för oss idag, kanske inte är så tidlösa som vi tror. Det är lite spännande och läskigt att utsätta sig för sådana tankeexperiment, där djupt rotade referensramar ifrågasätts. Något åt jordbävningshållet, för att anknyta till aktuella (gräsliga) händelser; när det mest pålitliga och grundläggande visar sig inte vara fast. Å andra sidan gör jag väl inte ett sådant experiment fullt ut (iallafall inte den här gången), eftersom det allra mest grundläggande inte är mina värderingar, utan Gud själv. Och han vacklar inte.

Häromdagen sken solen (minns ni?), och jag vek en halvtimma åt att tvätta av bilen det yttersta smutslagret. Det var ett tag sedan förra gången det hände, och fast jag var ganska slarvig och hastig blev det rättså stor skillnad. Jag sa inte till maken att jag hade gjort det, för det kunde ju få bli en småtrevlig liten överraskning, tänkte jag. Dagen efter tog morgontrött make bilen ur garaget och körde till jobbet, parkerade i P-huset, gick för att skaffa parkeringsbiljett, vände tillbaka - och hittade inte bilen!

Jo, den stod kvar, men den var inte smutsig, så han kände inte igen den.

Är det extremt roligt, eller är det bara jag som har konstig humor?

Flitiga studier idag (faktiskt). Resultat: Skickat in en uppgift som jag blivit sen med pga att jag inte uppmärksammade att den krävde mina elevers medverkan förrän vi redan hade sportlov allihop. Har plöjt veckans kurslitteratur också (till stor del en redovisning av olika studier kring ålderns betydelse vid inlärningen av andraspråk - livat). Däremot har jag inte börjat med veckans inlämning, men det är ju bara tisdag. 

Med alla dessa uppgifter som ska in jämt och ständigt samtidigt som resten av livet rullar på, faller jag allt oftare för frestelsen att inte göra riktigt så bra som jag tycker att man borde. Det konstiga är att jag brukar komma undan med det halvdana. Inspirerande... Egentligen tycker jag att kraven har varit rättså lågt ställda på flera högskolekurser jag har läst; att det blir svårt att hinna beror mest på allt som händer runtomkring. Just nu tackar jag och tar emot, men är i princip tycker jag nog att det är lite dåligt.