Tro

I vår kyrka har vi en slags vittnesbördsstafett under temat "Min väg till Gud". Imorgon är det jag som ska berätta om hur det kommer sig att jag är kristen, så den här veckan har jag förstås funderat på det där. Jag brukar tycka mycket om det inslaget i gudstjänsten, och det skulle vara roligt att kunna berätta något gripande / häftigt / oväntat. Å andra sidan känns det inte som ett bra tillfälle att frisera sanningen. Och vad vet jag, kanske min berättelse är givande för någon annan i all sin enkelhet.

Den är så här: Jag har alltid trott på Gud och kan inte låta bli ens när jag försöker. Jag är impregnerad med tro. Jag vet inte varför det är så med mig, eftersom det uppenbarligen inte är en naturlig följd av att ha kristna föräldrar och vara mer eller mindre uppvuxen i kyrkans barn- och ungdomsgrupper. Men för mig är Guds existens så oerhört självklar; den går inte att tänka bort. Däremot händer det att jag funderar på ifall Gud känner igen sig i min bild av Honom, och oftare undrar jag över var jag står i förhållande till Honom. Sådana grubblerier uppstår dock sällan eller aldrig i krisperioder, utan tycks vara mer av ett lyxproblem. När det verkligen gäller, då bär det helt enkelt.

Om du kommer imorgon, kan du passa på att ta dig en powernap när jag pratar, för så värst mycket mer än det där kommer jag nog inte att säga.

Kommentarer
Postat av: Marre

Äsch, inte behöver det vara så flashiga vitnesbörd jämt! För det är ju helt enkelt inte alltid så flashigt... Jag tycker att det är minst lika givande att få höra "jag har alltid trott på Gud"-vittnesbörd. (Kanske för att jag kan känna igen mig i dem...) Hade varit kul at vara med imorgon och få lyssna på dig.

2009-04-19 @ 15:25:19
URL: http://arinya.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0