Det är svårt att veta hur mycket man ska utlämna sig i en blogg. Inte så mycket, antar jag, eftersom vem som helst har tillgång till det som skrivs där. Så jag ska försöka mig på konststycket att förklara något av hur jag känner utan att bli alltför privat.

Pappa är sjuk. Igen. Det senaste halvåret har han inte hunnit återhämta sig mellan sjukdomarna, och hans kropp behöver verkligen friska perioder. Kanske hans själ också, förresten, det tror jag.

Jag känner oron i mig. Ovissheten gör det svårt att veta vad jag ska känna, vad jag ska göra och säga. 
Nu sätter jag punkt; alla ord jag har kvar är för privata.