Jag är sjuk på det bästa tänkbara sättet! Feber, lite huvud- och muskelvärk, men inget illamående. Maken jobbar hemifrån idag, och barnen har underhållit sig snällt på andra våning. Alltså kan jag utan varken samvetsbetänkligheter eller större obehag stanna i sängen. Jag har läst Stefan Andhé, löst sudoku, tagit mig igenom dagens Borås Tidning (där otroligt nog min svåger i Avesta omnämndes!), börjat avnjuta senaste numret av tidningen Språk, samt lyssnat på radio. P1, förstås, eftersom pratradio i mitt tycke är mer givande än musikradio. Jag har några favoritprogram, (jag har en favorit-metereolog på P1 också, till nämnda svågers ohejdade glädje. André Franke. Tyvärr hörs han sällan nuförtiden.) och i ett av dem, Spanarna, pratades det om bloggar. De refererade till en skämtteckning på en blogg där det stod: "Obama är bra, och så är jag lite lös i magen." (Ganska roligt, eller hur?) Sedan förundrades de (igen) över bloggfenomenet, eftersom det skrivs så väldigt mycket ointressant, en hel del dessutom ganska dumt och illa formulerat. (Nåja, sådär sa de inte; det är min fria tolkning av deras åsikter.) Ja, föralldel. Å andra sidan är vi nog flera som inte har som mål att hela svenska folket ska upplysas genom våra ord.

Däremot kan jag tänka mig att bloggandet, sms:andet, mailandet - den snabba, skriftliga kommunikationen - kan göra att man inte förmår ta sig an större projekt. Det krävs gissningsvis åtminstone en gnutta uthållighet och koncentrationsförmåga för att skapa en roman. Och det är trist, för bra böcker säger allt i längden mer än bloggar. Ska man se saken från den ljusa sidan, så kanske vi också slipper en och annan dålig bok...

Det var de klokaste tankar min febersjuka hjärna kunde tänka. Det ska bli intressant att läsa detta när jag har kryat på mig och se om feber är det som fattas för att jag ska bli ett geni, eller om det bara gör mig till en ytlig djuping. (Den tillåter iallafall fler paranteser än mitt friska jag tycker är lämpligt; ber om ursäkt för överflödet därav.)