Igår frågade flickorna om jag kunde plocka fram ett leksakshus som de bara leker med ibland, och det gick ju bra. Leken som började i glädje övergick strax i jubel, ty inpillad i husets torn återfann 7-åringen en docka som varit försvunnen och saknad sedan länge. När historian om upphittandet återberättades senare på dagen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, konstaterade 7-åringen nöjt: "Egentligen är det väldigt bra att jag finns!" Vilken skön känsla!

För mig är glädjen dubbel. Det är förstås roligt att flickorna är glada, men det är också skönt att vara rentvådd. Under de senaste månaderna har jag nämligen upprepade gånger anklagats för att ha dammsugit upp dockan i fråga; någon annan orsak till det mystiska försvinnandet har inte varit trolig enligt barnen. När jag tar fram dammsugaren ser barnen det som ett straff och ett hot mot deras lycka, vilket, det medger jag, retar mig en smula. Snart nog får de dammsuga sina egna rum, och då kanske de inser att det är lite lyxigt med en mamma som sköter städningen åt dem. Jag lovar inte att jag inte ska påpeka det för dem. Jag menar - även om det finns tillfällen när de inte tycker det, så är det egentligen väldigt bra att jag finns.