Tand

Livets faser går i varandra... Dagens stora nyhet är att yngsta dottern har sin första lösa tand. Uttrycket "skräckblandad förtjusning" fungerar som beskrivning på hur hon tar det, men skräcken överväger nog. När man är fem och ett halvt kan en lös tand vara en källa till all möjlig oro. När kommer den att lossna? Kommer det att göra ont? Tänk om jag sväljer den! Kan jag äta pannkaka utan att smärtan blir olidlig? Jag vill ha kvar mina fina mjölktänder!!

När den sistnämnda oron yttrades med tårfylld röst, svarar storasyster (som älskar lösa tänder och tycker att det hela är en storartad glädjekälla): "Men du får sådana här fina, stora tänder! Kanintänder!" i ett tonfall som lät förstå att kanintänder är varje flickas önskedröm. När jag var i den åldern att huvudet inte vuxit ikapp tänderna, kallades jag Emma-Kanin av bästavännens storebror, och det är självskrivet att jag inte tyckte kanintänder var något att jubla över. Jag har dock ingen som helst intention att föra vidare den uppfattningen till nästa generation; det var härligt att höra dottern fröjdas över det som jag ansåg vara en plåga.

Men jag håller med lillan - mjölktänder är fina, och jag vet inte om jag är redo för att min minsting tappar sitt småbarnsleende...


Finns det något charmigare?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0