Ifall någon undrar hur det gick på anställningsintervjun igår, har jag efter moget övervägande beslutat att inte skriva om den än. Den andra intervjun är på torsdag, och efter det kanske jag kan återkomma i ämnet. Det lär ju vara så att man som arbetssökande kan bli googlad, så det gäller att passa sig!

En mycket retlig detalj kan jag dock berätta innan jag skriver om annat: Ett av de många betyg jag hunnit skaffa mig genom studieåren är försvunnet, och givetvis var just det betyget väsentligt igår. Jag antar att jag har råkat skicka med originalet i någon ansökan - klantigt, och som sagt, igår var det ytterst olämpligt. Idag har jag skaffat ett nytt elektroniskt intyg och mailat över det, så att de får se att jag inte bara låtsas vara meriterad, men det är kanske för sent att rädda det första intrycket. 

Det här med första intryck kan verkligen vara ett elände! Tänk bara hur svårt det är att lämna förutfattade meningar bakom sig. Jag tror dock inte att jag har problem med att folk får en felaktig bild av mig, utan snarare är det nog så att jag i regel knappt gör något intryck alls till en början. Å andra sidan vinner jag förstås i längden. ;) Jag lyssnade på en föreläsare i höstas, som pratade om att man som lärare hela tiden behöver låta sina elever omdefinieras, d.v.s. att man inte fastnar i sin bild av en person, utan varje dag är beredd att se något nytt, något annat än det man tycker sig veta. På det sättet spelar ett par dåliga dagar inte så stor roll, och människor ges möjlighet till förändring. 
Det tycker jag är värt att hålla i minnet!  (Inte minst för dem som ägnar sig åt anställningsintervjuer.)