Den här dagen är kall och småsur, men vi fick iallafall sjunga en favorit bland psalmer i kyrkan idag. Fokus hamnar rätt och jag (som föralldel är ganska lättrörd nuförtiden) får tårar i ögonen. Varje gång.


Det enda som bär när allting annat vacklar,
det är Guds nåd och hans barmhärtighet.
All jordisk berömmelse och glans den slocknar
när sist jag står hos Gud i härlighet.

Det enda jag vet det är att nåden räcker,
att Kristi blod min synd, min skuld betäcker.
Det enda jag har att lita till en gång,
det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.

Det enda som står igenom alla tider,
är Kristi kors och blodets säkra grund.
Ty allt vad jag byggt av hö och strå det faller.
Det varar blott en kort, en flyktig stund.

Det enda jag har  inför den vita tronen,
det är en frälsad själ. Halleluja!
Och detta är nog ty all min synd blev sonad
när Jesus dog för mig på Golgata.

 ~Lydia Litell~