Inledde dagen med att skotta snö med en handduk virad runt mitt blöta hår. Resonerade som så, att klockan är inte ens sex än och inte särskilt många borde se mig. Och han som plogar Icas parkering (den där som vi kör tvärs över för att komma till vårt hus), han ser nog mycket tokigheter ändå så han höjer nog inte på ögonbrynen ens. Om han gjorde det vet jag inte, men han var iallafall snäll och lät bli att ploga fram en snövall framför vår brevlåda, och dessutom tog han en sväng ner mot vår tomt så jag fick en meter mindre att skotta. Det, bestämde jag mig för, var nog en födelsedagspresent och inte en reaktion på att en tokig medelålders kvinna i handduksturban grinade in i strålkastarljuset. 

 

Jobbat har jag gjort också - passade på att lära mina elever "födelsedag" och "grattis", så att de kunde gratulera mig...

 

Och så kom jag hem och blev firad av finaste familjen. Det förstås - när det var dags för presentöverlämnandet kom tonåringen på att han ju inte slagit in sin present än, så han sprang iväg och gjorde det i all hast. Den presenten fick jag öppna först, för han var rädd att han inslagningen inte skulle hålla ihop så länge. (Om jag hade använt smileys - vilket jag ståndaktigt undviker på min blogg - hade jag gjort det nu.) En burk, en önskad penna, handledsvärmare (sedär, kusin A, inte bara i Alingsås!), en bok, en CD, en egenhändigt slöjdad kudde, rättvisemärkta smycken... Älskad, nöjd och glad! 

 

Och äldre.