Alltså! Nioåringen och elva-snart-tolv-åringen har börjat väga sig då och då, jämföra sina vikter och oroa sig. Hur galet är inte det?! Självklart säger vi till dem att de är fina, och att de måste gå upp i vikt eftersom de växer, men de fortsätter att diskutera. Lillan är nöjd med att hon väger under 30 fortfarande. Kära nå'n, om hon tror att hon kan fortsätta med det! Mellis är på väg in i puberteten, och så sannerligen om hon ska tro att det är något fel när hon plötsligt börjar öka i vikt, när det bara beror på att formerna dyker upp. Huvaligen! 

 

Hur har det blivit så här? Man undrar ju. Maken bantar ibland eftersom han faktiskt behöver det, och det har väl barnen noterat. I somras bantade jag också - en hel vecka... - för första gången i mitt liv. Det såg de förstås också. Men därifrån till att de själva oroar sig - nog måste de påverkas från andra håll också. (En samfälld suck över dagens samhälle, tack.) Dessbättre har de inga planer på att sluta äta, och jag har helt sonika gömt vågen. Hoppas att det ska göra att det (förhoppningsvis) tillfälliga vikt-dillet går över.