Anne
Suckade över en företeelse häromdagen, och log belåtet när jag fann den beskriven i Anne på Grönkulla, först en gång och sedan en till. Första exemplet på företeelsen är Rachel Lynde - ni vet, grannen som gärna lägger sig i vare sig man vill eller inte:
Underbara, drypande ironi! Jag har en stark känsla av att den gick mig förbi när jag läste boken som barn.
Tack för hjälpen & mina komplimanger till din nobla näsa!
Hon var en av dessa intagande och populära människor, som sätter en stolthet i att utan fruktan eller hänsyn alltid säga ut sin mening.
Underbara, drypande ironi! Jag har en stark känsla av att den gick mig förbi när jag läste boken som barn.
Exempel två är ytterligare en granne, herr Harrison, som försvarar sig när Anne förebrår honom för att ha sårat fru Lynde.
- Det var sanningen, och sanningen böra alla människor få i sig.
- Ja, men ni sa' henne inte hela sanningen, invände Anne.
- Ni brukar bara säga den obehagliga delen av sanningen. Ni har till exempel sagt mig väl ett dussin gånger, att mitt hår är rött, men ni har inte en enda gång sagt mig, att jag har en fin och nobel näsa.
- Det lär du nog veta, utan att någon behöver tala om'et för dig, flinade herr Harrison.
- Jag vet också, att jag har rött hår - fastän det mörknar år för år - så det behöver heller ingen tala om för mig.
- Nå nå - jag skall väl försöka tiga me't, eftersom du är så känslig. Ursäkta gubben, Anne! Jag har för vana att tala rent ut, och det får folk inte ta illa upp.
- Men det kan man inte rå för, att man gör. Och att det är en vana hjälper just inte, tycker jag. Vad skulle ni tänka om en människa, som ginge omkring och stucke knappnålar i folk och sa': "ni får förlåta mig, det ska ni inte bry er om - det är en liten vana jag har"... Ni skulle tänka att hon var lite vriden, eller hur?
Så väl talat, att jag inte bryr mig om att tillägga något.
Tack för hjälpen & mina komplimanger till din nobla näsa!
Kommentarer
Postat av: Marre
Klok som en bok.
Trackback
