Jag känner mig en smula melankolisk idag, trött efter arbetsveckan och med det normala marsvädret tillbaka efter några oväntade vårdagar. Mest kommer ändå melankolin av den plötsliga insikten att barn är ett lån man får att förvalta några hastiga år, som en parentes i livet, fast tvärtom - ett oändligt viktigt avsnitt, men så begränsat. För all del, mamma fortsätter jag ju att vara, men på ett helt annat sätt. 

 

Det är konstigt att det blir vardag att inte träffas varje dag, vecka eller ens månad längre. Hur blev det normalt så snabbt, efter alla år tillsammans? Konstigt. 

 

Ikväll ska jag och de fortfarande hemmavarande barnen mysa, analysera och flamsa framför Mello. Det är nog bra för ett melankoliskt mammahjärta, tror jag.