I vår kyrka har vi en slags vittnesbördsstafett under temat "Min väg till Gud". Imorgon är det jag som ska berätta om hur det kommer sig att jag är kristen, så den här veckan har jag förstås funderat på det där. Jag brukar tycka mycket om det inslaget i gudstjänsten, och det skulle vara roligt att kunna berätta något gripande / häftigt / oväntat. Å andra sidan känns det inte som ett bra tillfälle att frisera sanningen. Och vad vet jag, kanske min berättelse är givande för någon annan i all sin enkelhet.

Den är så här: Jag har alltid trott på Gud och kan inte låta bli ens när jag försöker. Jag är impregnerad med tro. Jag vet inte varför det är så med mig, eftersom det uppenbarligen inte är en naturlig följd av att ha kristna föräldrar och vara mer eller mindre uppvuxen i kyrkans barn- och ungdomsgrupper. Men för mig är Guds existens så oerhört självklar; den går inte att tänka bort. Däremot händer det att jag funderar på ifall Gud känner igen sig i min bild av Honom, och oftare undrar jag över var jag står i förhållande till Honom. Sådana grubblerier uppstår dock sällan eller aldrig i krisperioder, utan tycks vara mer av ett lyxproblem. När det verkligen gäller, då bär det helt enkelt.

Om du kommer imorgon, kan du passa på att ta dig en powernap när jag pratar, för så värst mycket mer än det där kommer jag nog inte att säga.

Jag har redan hunnit skriva ett par gånger om hur livet går i otakt, om hur olika faser skär in i varandra på det allra märkligaste sätt. Idag är ännu en sådan dag. I vårt hem är det barnkalas, i ett hem nära oss sörjer en familj en son som valt att avsluta sitt liv.

För mig är det på något sätt den ultimata ondskan - när människor drivs att skada sig själva. Det tar sig uttryck på olika sätt, och allt slutar inte i döden, men är likafullt så fel, så underligt, så ont. Jag menar på intet sätt att skuldbelägga den som i ångest t.ex. skär sig eller svälter sig, för jag tror att det handlar om att försöka återfå kontroll i en övermäktig situation. Ändå - när den allra mest grundläggande omsorgen, den om sig själv, försvinner, då måste det vara något i världen som har blivit riktigt, riktigt fel. Min tro är att världen är genomsyrad av lögner - lögner om vad som är viktigt och värdefullt, om människans värde, om alltings ursprung och mål. Lögner som sprider hopplöshet och ångest. Lögner födda i ondskan själv. 

Hur kan man förmedla sitt eget hopp så att en annan på djupet förstår? Jag törs knappt skriva om Jesus i ett sådant här sammanhang, av rädsla för att det ska bli floskler och en käck dunk i ryggen av alltihop. Men där finns mitt hopp, min klippa att kasta mig på när stormen river. Önskar jag kunde förmedla det.
 

Apropå gårdagens inlägg:

När man är sådär irriterad och trött på anhopade problem, är det också lätt att glömma/bortse från det positiva. Är självömkan månne ett bekant fenomen? Vill jag, så kan jag ju rada upp allt möjligt som är trevligt och bra som har hänt den senaste tiden.

Det handlar väl om vilka glasögon man tar på och vilket perspektiv man väljer att betrakta livet ur. Glasögon och perspektiv var återkommande termer under folkhögskolelärarutbildningen - lektioner, undervisning, ämnen etc kan betraktas ur exempelvis lärarens, den studerandes eller det omgivande samhällets glasögon, och ur nytto- eller nöjesperspektiv, kortsiktigt eller långsiktigt osv. Med lätthet kan det appliceras på många (alla?) aspekter i livet. I mitt perspektiv är sönderbrutna asfaltsbitar i skog och mark ointressanta, ur någon annans är de kanske miljöförstöring, medan barnen och deras skolkamrater kallar dem "skogsdiamanter". En del bygger vindskydd, andra väderkvarnar...

Haha, vad löjligt positiv jag blev nu! Kanhända kan jag en dag leva som jag skriver, men då finns det nog en och annan som tycker att jag är ganska odräglig... Såg en seriestripp en gång, där en kille står med ena foten fastklämd i en dörr. När en förbipasserande frågar: "Foten i kläm?" svarar han med ett brett leende: "Jajamensan!" 

Men jag gillar den här versen: "Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga." (Matt. 6:34)
Det finns två orsaker till att jag har fastnat för dessa Jesus-ord. Dels förnekas det inte att det finns bekymmer och plåga - ett sådant förnekande är väl det som gör att positiva människor kan uppfattas som odrägliga. Desutom visas en ljuvlig insikt i hur människan fungerar: Gör er inga bekymmer. Det är konstigt hur vi liksom inte kan nöja oss med de bekymmer vi faktiskt har, utan gärna vill lägga till nya och större... Så onödigt!

...men svagheten i sig räcker väl inte, det är väl mer det att man inser sitt behov av Gud. Som berättelsen om Gideon, när Gud inte vill att israeliterna ska gå ut i kriget med en 30 000 man stark armé, för att de inte ska få för sig att de klarar sig själva. När de vinner striden trots att de bara är 300, är det liksom ingen tvekan om att det är Guds förtjänst.

Kristendomen föraktas ibland för att människan är så svag och beroende av hjälp utifrån. Det där är dock allt annat än ett problem för mig; jag ser det mer som fakta.