Skulle förklara för sonen varför Mona Sahlin avgår: "för att de förlorade valet". Då tyckte han att hon var som en barnunge, som lägger av när hon inte vinner. Tja, tänkte jag, men sa att "partiet vill ju inte ha henne när de inte vann." (En lätt förenkling, men inse fakta: jag är inte extremt insatt.) "Då är det ju som i fotboll, då." tyckte gossen - efter en dålig säsong är standardlösningen att avsätta förbundskaptenen - och det har han ju rätt i.

Sådärja, då har sonen och jag fått kläm på dagspolitiken. Den är som fotboll i en sandlåda.

Den minstaste tösen - hon som säger kyckling och cykling så att det låter som samma ord -
har de senaste dagarna blivit en fena på just cykling. Se själv:


Och så en bonusbild på storebror:


Fina barn man har!

Drygt fem år har gått sen sist, om man inte räknar den gång jag fick toppa honom en centimeter. På den tiden kan man gå från snagg till detta:
 

Många gånger har han blivit tagen för flicka. Sällan har det bekymrat honom. En period har han haft längst hår i klassen, flickorna inräknat. Det gillade han. Utredning av hårsvallet har orsakat mången tårar och ivriga bedyrande från såväl modern som fadern att trimmern kan lösa problemet på nolltid, men det har inte varit ett gångbart alternativ. Under hösten har dock ett beslut så sakteliga mognat fram hos tioåringen, och nu har vi till slut varit hos frisören.

 
 Det tog en stund. Lillasystrarna hittade serietidningar att försjunka i, tills plötsligt en ny uppenbarelse stod framför dem.





Jag tror att det var mer omvälvande och skrämmande för modern än för honom.

Sexåringen talade om för mig att hon vet att kor finns i fler länder än Sverige, för de är hederliga djur.
"?" sa jag.
Till slut trillade poletten ner - hon pratade om Indiens heliga kor.
Fast hon hade kanske inte så fel från början. Nog är det något hederligt med kor ändå.

Jag tror att jag pratade enormt mycket när jag var puttefnask, iallafall minns jag tydligt att jag ofta blev tillsagd att vara tyst en stund. Det där har gått i arv - till alla tre, men kanske i allra högst grad till mellanflickan. Idag hade vi en timma för oss själva, som vi ägnade åt julklappsletande till släkten. Det är inte lätt att hänga med och engagera sig i riktigt allt hon hinner säga på en timma, men hon utnyttjar tiden när ingen annan avbryter väl!

Det är bra mysigt med de där stunderna, mellanrummen i vardagen, då man hinner med barnen ett och ett. Även om man måste vila öronen efteråt. 

Jo, det var någon som undrade hur det går för sonen med Harry Potter-läsningen. Man kan väl säga att han uppskattade böckerna. Han är på sjätte boken. Andra gången.

Djurpark i vardande

Så här sa jag: Jag är i första hand mamma, och i andra hand lärare.
För så vill jag ha det. Jag är förstås en hel del andra saker också, men när det ska prioriteras mellan dessa två roller, är ordningen solklar. Ända tills man får ett jobb på heltid som man just inte kan tacka nej till i dessa tider, inte ens med motiveringen att man faktiskt inte vill jobba heltid för att man faktiskt är mamma först och främst. Det stör mig att jag varken är hemma när barnen vaknar eller när de kommer hem från skolan. Det retar mig att behöva prata läxor nästan det första jag gör när vi träffas på eftermiddagen. Jag blir tokig på att jag inte ens har träffat sonens nya klassföreståndare eller sett hans nya klassrum än! (Just det ska dock åtgärdas på föräldramöte nästa vecka - äntligen!) När jag använder min tid som jag gör - är jag då verkligen mer mamma än lärare? Det är ju, som bekant, i praktiken som det visar sig vilken teori man verkligen lever efter, inte i orden...

Men - för det finns ett men, ja, t.o.m. två eller tre - barnen är faktiskt inte särskilt bekymrade! De lägger beslag på mig och min uppmärksamhet en stund när jag väl kommit hem, och verkar i övrigt vara rättså trygga i att jag och vi finns där för dem när det behövs. Kanske har jag benådats med av naturen trygga barn, eller är det ett resultat av att jag kunnat vara hemma så länge (med dagens mått mätt) med dem? Jag bekymrar mig alltså mer än dem.

Men nr 2. Vi är ju två. Jag är full av förundran och beundran för alla ensamstående föräldrar som får ihop sina och sina barns vardag!

Men nr 3. Kanske måste man inte välja mellan rollerna? Kanske kan man, med lite hjälp, faktiskt få ihop dem? Det är ju trots allt så, att även om jag som förälder är jätteviktig för mina barn, så är jag inte den enda viktiga personen i deras liv. Vi vill så gärna klara allt själva här i vår kultur, men ett myller av vuxna som älskar barnen är inte heller en så dum idé.

Så'nt kan man fundera på när barnen lagt sig. Fram till dess är det närvaro som gäller...