Saker som är bra med att vara arbetslös:

1. Inte så mycket stress.
2. När pengarna inte räcker till, kan man se fram emot den stora förändringen som kommer att bli när man får jobb, istället för att behöva inse att det aldrig blir mycket bättre.
3. Det finns tid för att läsa och se på film.
4. Man blir en hejare på att framhäva sina goda sidor.
5. Dagar när man bara vill krypa ner i sängen igen - kan man faktiskt göra det!
6. Man kan hämta dottern från förskolan redan halv tolv, så att hon hinner mysa i förmiddags-solfläcken på sitt golv med Pippi Långstrump på de sju haven i pappas hörlurar.
   
   

Maken är två år äldre än jag, och den åldersskillnaden räcker för att våra referensramar ska skilja sig åt en smula. Till exempel har han sluppit Ika I Rutan. På youtube kan man dock finna det mesta, och jag beslöt att han skulle få inblick i mina skrämmande minnen. Men vad jag skrattade! Telefonen ringde mitt i vampyrföreställningen, och jag kunde inte samla mig, utan fick gå ifrån datorn för att kunna prata ordentligt. (Det var därför jag lät lite konstig, pappa.) Så nu delar jag med mig.

...bara en varning, innan någon kastar bort dryga nio minuter av ett dyrbart liv: Dagen var inte riktigt som den skulle fram tills jag såg detta, så det är inte säkert att det är roligt egentligen. Jag kanske bara behövde skratta. Men å andra sidan... Det finns ett anfallsägg med! Bara en så'n sak!

Jag har varit ovanligt tolerant mot denna vintern. Egentligen hyser jag en djup motvilja mot denna kalla färglöshetens årstid. Allt går i olika nyanser av grått och vitt; en riktigt lyckosam dag kan gråheten tänkas dra åt blått. Och det är så omänskligt kallt, nämnde jag det? Vintern är en period att blott genomleva, det är min åsikt. Denna vinter har jag dock flera gånger råkat njuta av snöns speciella skönhet, och inte tyckt att vintern har orsakat någon nämnvärd olägenhet.

Men idag känner jag att NU FÅR DET VARA NOG! Mina för säsongen nya vinterskor är trasiga och håller inte fötterna varken varma eller torra, och samtliga barns handskar och/eller termobyxor har genomgått reparationer. T.o.m. mellandottern, som börjar längta efter vintern och tjata om snö senast i augusti (egentligen tror jag att det var juni, men det låter ju inte klokt...) har tröttnat nu.

Nu räcker det! Jag sätter ner foten och är inte det minsta tolerant längre! Hör någon på?
TA SLUT PÅ VINTERELÄNDET NÅ'N GÅNG!!

Tabell

Hittills har min blogg saknat modetips och dagens outfit-bilder, men nu känner jag att det är dags.
Nedan visade frisyr fås genom att håret, oborstat & otvättat, kvickt dras undan på morgonen och sedan inte rörs på hela dagen. Tillsammans med de väl begagnade pyjamasbyxorna bär jag en stooor tröja som mor stickade och lät mig ärva oanvänd; i afton premiärmyser jag i den. Som kronan på verket skymtar en riktigt snygg svart- & silverrandig scarf från Indiska fram i halslinningen, och mellan strumpan och pyjamasbyxan skådas en vit stödstrumpa. Kan det bli bättre?!



Det är lustigt med internet. Om det ringde på dörren i denna stund, skulle jag förmodligen skynda mig att åtminstone dra på mig ett par jeans, men att bli beskådad av den oerhörda mängd människor som läser min blogg är OK. (Möjligen skulle jag fundera en gång till om den oerhörda mängden var större än tio personer...)

Inatt har vi bytt barn, min bror och jag. I ett av sovrummet ovanför mig sover två små gossar sött - otroligt nog somnade de innan tio - och jag hoppas att dottern sover lika sött i några mil härifrån. Hon har funderat på denna övernattning ett par dagar; om hon kan sova hemifrån, utan mamma eller ens storebror i närheten, och så sent som i morse var hon säker på att det inte skulle gå. Men så ändrade hon sig, för "om man inte gör det en gång, så kanske man aldrig vågar". (...det ska egentligen inte vara citattecken, för ordagrant är det inte, men innehållet stämmer på ett ungefär...)

Vi har pratat om det där med mod några gånger, för det har hänt att hon inte vågat prova saker och sedan ångrat sig så gruvligt efteråt. Hon vill så gärna vara modig, men det är ju så svårt när man blir så rädd... Och som god mamma säger jag förstås att det verkligt modiga är att göra något man räds för.

Enligt Facebook har jag 87 vänner. Åttiosju! Vänner!! Men det förstås; det skulle väl bli krångligt om man skulle få massor olika kategorier:

Vill du lägga till NN som
1. vän 
2. bekant 
3. någon som jag skulle vilja lära känna bättre 
4. en som jag känt en gång i tiden 
5. hon den där som är gift med han den där 
6. en person som gör att jag får fler namn i min lista så det ser ut som att jag är populär.

Nej, det skulle förmodligen mest ställa till problem. Missförstå mig inte; det är kul med alla kontakter på facebook, det är bara det oförsiktiga användandet av ordet vän jag fastnar på. Och som det är nu kan jag låtsas att jag har åttiosju vänner och vara glad för det... Men idag är jag gladare för att ha lyckats boka in en helg med ett par vänner som faktiskt skulle falla in under kategori 1 ovan. (Och de ingår inte ens bland mina facebook-vänner!) A-K, om du läser detta, det ska bli gott att träffas igen!

Livets faser går i varandra... Dagens stora nyhet är att yngsta dottern har sin första lösa tand. Uttrycket "skräckblandad förtjusning" fungerar som beskrivning på hur hon tar det, men skräcken överväger nog. När man är fem och ett halvt kan en lös tand vara en källa till all möjlig oro. När kommer den att lossna? Kommer det att göra ont? Tänk om jag sväljer den! Kan jag äta pannkaka utan att smärtan blir olidlig? Jag vill ha kvar mina fina mjölktänder!!

När den sistnämnda oron yttrades med tårfylld röst, svarar storasyster (som älskar lösa tänder och tycker att det hela är en storartad glädjekälla): "Men du får sådana här fina, stora tänder! Kanintänder!" i ett tonfall som lät förstå att kanintänder är varje flickas önskedröm. När jag var i den åldern att huvudet inte vuxit ikapp tänderna, kallades jag Emma-Kanin av bästavännens storebror, och det är självskrivet att jag inte tyckte kanintänder var något att jubla över. Jag har dock ingen som helst intention att föra vidare den uppfattningen till nästa generation; det var härligt att höra dottern fröjdas över det som jag ansåg vara en plåga.

Men jag håller med lillan - mjölktänder är fina, och jag vet inte om jag är redo för att min minsting tappar sitt småbarnsleende...


Finns det något charmigare?

Det är svårt att veta hur mycket man ska utlämna sig i en blogg. Inte så mycket, antar jag, eftersom vem som helst har tillgång till det som skrivs där. Så jag ska försöka mig på konststycket att förklara något av hur jag känner utan att bli alltför privat.

Pappa är sjuk. Igen. Det senaste halvåret har han inte hunnit återhämta sig mellan sjukdomarna, och hans kropp behöver verkligen friska perioder. Kanske hans själ också, förresten, det tror jag.

Jag känner oron i mig. Ovissheten gör det svårt att veta vad jag ska känna, vad jag ska göra och säga. 
Nu sätter jag punkt; alla ord jag har kvar är för privata.

              

Med ett rekommenderat brev anlände till slut mitt examensbevis! Det känns riktigt högtidligt; nästan som en orsak att fira. Jag har genom utbildningens gång firat minsta lilla milstolpe - inte sällan med en kaka av ett eller annat slag - och efter själva examen var det till och med andra som tyckte att jag var värd firning. Bl a förärade mina föräldrar mig med denna plugghäst.



Lite krystat känns det dock att unna sig något bara för att postgången fungerar och pappret har anlänt, så jag tänker inte ta i så väldigt. En gnutta chokladpudding kanske räcker. 

Idag har jag tänkt  på hur mycket det står om svaghet i Bibeln. Om skatter förvarade i lerkärl; om att Gud väljer det svaga, dåraktiga och ringaktade; om att Han, likt en krukmakare vid sin drejskiva, är beredd att börja om efter varje misslyckande. Om hur Gud företräds av människor som misslyckats eller inte håller måttet - Mose var mördare, David var otrogen, Petrus förnekade, Judas förrådde, Paulus förföljde kristna. Lärjungarna var svaga, tröga, tvivlande, hetlevrade, ärelystna.

Gud är ju Gud med allt vad det innebär. Perfekt, liksom. Ändå är han OK med svaghet. Det är så viktigt i min tro! Men svårt också, för människor ser sällan svaghet som något positivt - varken hos andra eller sig själva. Jag antar att det handlar om ödmjukhet.