Den andra orsaken till att jag gillar fjärilar är hur de flyger. De fladdrar hit och dit, oförutsägbart och till synes planlöst. Kanhända finns det en orsak till att de rör sig som de gör - de kanske utnyttjar vindar, förvirrar förföljare, letar efter den mest lovande doften - och de tar sig faktiskt framåt ganska snabbt trots allt. Hursomhelst ser det härligt och fritt ut och det får mig att ifrågasätta min vilja att vara effektiv hela tiden. Är den kortaste vägen mellan två punkter alltid den bästa? Tänk om jag skulle bli lite bättre på att fladdra...

 

Detta är upptakten till en liten, möjligen något ointressant, inläggsserie om fjärilar. Jag gillar fjärilar av flera orsaker, och här kommer den första och kanske mest uppenbara: 

Fjärilar hör sommaren till. På sommaren har varje plats och tid sin egen färgskala, från mjukaste blårosa skärgårdskvällar till grönmättade hagar överströsslade med knalliga blommor. Sommarvinden kan vara som en varm smekning mot skinnet. Sommar är hur ett enda nyplockat smultron ger en hel smakexplosion i munnen. Om sommaren kommer ibland en känsla över mig: Om himlen ser ut så här, då är jag nöjd.

 

Och, förstås, det är semestertid. Det är sannerligen inte heller oviktigt!

 

Fjärilar representerar sommaren så väl - färgerna, blommorna, vinden, lättheten... Japp, jag gillar dem.   

 

Terminens sista långhelg har varit tämligen underbar. Hör här: 

Fredag (=midsommarafton): Jag och tjejerna var själva hemma, och ingen av oss är särskilt förtjust i traditionellt firande med dans och sill, så vi gjorde det vår stil. Blommor, jordgubbar och kladdkaka. Jag tog en promenad på dryga milen och fröjdades över skapelsen. Jag hängde också tvätt och röjde på köksbänken - vilket kan vara nog så skönt när det legat efter ett tag.

 

Lördag: Jag åkte alldeles själv till Nyhem (maken jobbar varendaste storhelg för närvarande), gick på två bra möten, och fick en del att tänka på med mig och en del tänkande gjort direkt på plats. På kvällen övertalade jag tjejerna att ta en promenad runt sjön med mig. Det är ändå något oemotståndligt med soliga sommarkvällar!

 

Idag: Tydligen har jag varit gift i halva mitt liv precis idag, så jag vaknade till ett enormt uppblåst hjärta som blockerade vägen till toaletten. Rolig överraskning! I eftermiddag har vi varit och spelat minigolf, och det var mitt livs runda - jag ska aldrig spela igen, tror jag, utan bara minnas den här omgången. Sedan fikade vi "lite". Förmiddagen var också härlig, för då tog jag med mig en bok och gick upp till en favoritplats på ett kalhygge i och satt där och läste och lyssnade på näktergalen och alla brummande insekter. Skönt!

 

Så jag har haft ännu en fin långhelg!

Nu ska jag bara jobba två veckor till, sedan har jag oöverblickbara sju veckors semester. Ljuvligheters ljuvlighet!

 

Kristi himmelsfärdshelgen går mot sitt slut, och den har varit fin. Jag inledde den med en riktigt lång och fin promenad. Tyvärr stöp jag i backen av pur klantighet, och jag är lite öm efter det, men barnen uppskattade iallafall när jag förklarade hur jag bar mig åt. Det är minsann inte alla som kan dra i sin egen jacka så hårt att de drar ikull sig själva! Resten av dagen ägnades åt att pussla och spela spel med barnen - alla hemma, långhelgen till ära.

 

I fredags tog vi en sväng på vårmarknaden, köpte i det närmaste ingenting, men fick strosa och spankulera och ha det trevligt ett tag. Måhända gjorde vi något mer, men jag kan inte riktigt dra mig till minnes.

 

Igår var vi med mina föräldrar och syskon med familjer på Liseberg, och det var roligt. Betyg: Valkyria var fantastisk, men Helix kan jag nog stå över i framtiden. Den känns helt okej att åka, men illamåendet efteråt höll i sig för länge.

 

Idag hade maken predikouppdrag och efter det var vi hembjudna på middag till vänner. Så visst har jag haft en fin långhelg! Och om bara några dagar har jag en till. Härliga vår!

De där avbrotten jag hade i veckan visade sig vara lite mer än jag mådde bra av efter en intensiv helg. Man tror att man vet vad man behöver, men tydligen inte. Den här helgen har jag absolut ingenting inplanerat, och det är bestämt lika bra. Denna dag har jag till stor del tillbringat i soffan, om än med avbrott för en riktigt lång promenad, dammning och dammsugning (de där aspfröna som ligger i drivor längs vägarna låg även i drivor under vår bokhylla, minsann!) och lite sådant där som inte hunnits med på ett tag. Det känns lagom och bra, och imorgon är det söndag och mer tid för vila.

 

Ett udda dilemma jag står inför är att jag efter c:a 12 veckors diet har gått ner såpass att jag är som vanligt igen och alltså kan äta lite mer som vanligt igen - men att jag inte riktigt lyckas hitta en bra nivå att lägga mig på. Under vintern har jag ätit i princip oavbrutet (kan bero på en bieffekt av en medicin jag har ätit, men kan också bero på självömkan och dålig karaktär) och det kan jag ju inte börja med igen å ena sidan. Å andra sidan är ju inte tanken att jag ska räkna kalorier och väga mig dagligen, utan bara hitta något slags normalläge som jag kan trivas med och må bra av. Känner inte riktigt att jag är där än, men men. Skönt att vara färdigbantad för den här gången iallafall. 

 

Summa summarum tycks jag ha svårt för lagom. Att äta lagom, att göra lagom mycket. Jag kanske lär mig när jag blir stor. 

Just nu längtar jag i princip oavbrutet efter avbrott i vardagen. Det behöver inte vara några stora saker, bara något som är lite utöver eller annorlunda det vanliga. I veckan som kommer har jag hittills följande att se fram emot:

 

- Imorgon får jag en smula sovmorgon. Visserligen beror det på att jag jobbar längre än normalt på eftermiddagen, men ändå. Jag tänker unna mig att ta det lite lugnare än vanligt när jag går upp.

 

- På tisdag ska jag på kursdag i Göteborg, gissningsvis med intressanta föredrag och god mat däremellan, så det är ju en höjdare som avbrott betraktat.

 

- På onsdag har vi inställda lektioner och lokal kompetensutveckling. Inte lika kul som tisdag, men ändå något annorlunda. (Plus att det också blir en liten sovmorgon för mig, som har valt att börja klockan sju på lektionsdagar. KU-dagar börjar inte förrän åtta. Sömn - heja och hurra!)

 

- På torsdag tänker maken och jag oss på gudstjänst (eller, formellt heter det Filling station) i Göteborg på kvällen och än så länge har vi bara varit där en gång, så det kan inte betraktas som en vana heller. 

 

Det var det hela så här långt. Vad ska du göra utöver det allra vanligaste?

I somras bestämde jag mig för att dra ner på facebookandet - att låta det gå minst ett par dagar mellan gångerna jag tittar in där. Det har gått fint, förutom att jag mycket snabbt blev förvirrad över vad som passar att skriva i en statusrad där. På något vis känns varje uttalande viktigare när man inte gör så många, och så skriver jag ingenting för att pressen blir för stor. Kanske är det samma sak som händer med bloggen. När jag satt här en stund nästan varje dag blev det något av en sammanhållen historia, lite blaha-blaha blandat med något enstaka allvarligare inslag, och det räckte så. Nu vet jag inte riktigt. Vad är intressant, vad är för privat, vad kläggar bara igen internet med mer onödigt jox? (Jodå, jag kollade SAOL. Kläggar är en godkänd stavning.)

 

Instagram, däremot, där är jag mer aktiv för närvarande. Det passar väldigt bra ihop med mitt nyfunna intresse för att ligga i diken och använda kameran för att se detaljerna jag inte uppfattar utan läsglasögon. Dessutom går det alldeles utmärkt att publicera massor av saker utan att egentligen berätta särskilt mycket om min vardag, min hälsa, mitt humör, mina anhöriga eller andra saker som kanske helt enkelt inte behöver finnas till allmän beskådning. (På instagram heter jag "ekkamarin", men jag är lite snål med att godkänna följarförfrågningar. Jag vill gärna veta vem det är som frågar. Då och då blir det ju ett och annat kort på barnen t.ex, och hur det nu är känns det bra att begränsa en smula.) 

 

På något vis känns det nästan lite upproriskt att göra saker utan att berätta om det online. Gå på bio, äta ute, träffa kompisar, få presenter... Om jag inte visar upp det, betyder det då att jag inte uppskattar det? Så knäppt att det kan kännas så! Jag värnar rätten att uppskatta saker utan att berätta om dem för alla och envar. Basta! 

Idag har jag haft mitt nuvarande arbete i ett helt decennium. För en vanemänniska som jag är det enormt skönt att ha tio års erfarenhet i ryggen. Jag minns att jag i början kunde vänta lite med att säga "hej" bara för att den långa, läskiga lektionen skulle bli några sekunder kortare - utifall att jag hade för lite material för att fylla hela den. Att inte veta vad jag egentligen ska lära ut, vilken nivå som är lagom att lägga sig på, vad som passar att ta upp på personalmöten, vad alla olika förkortningar står för, vem man frågar när man inte vet hur allt fungerar osv etc mm... Nej, minsann, det saknar jag inte!

 

Det är skönt att ha ett gäng pärmar, mappar och böcker med bra och beprövat material - mycket som jag själv har satt ihop (dock inte i böckerna). Det känns fint att förstå varför verksamheten ser ut som den gör, att faktiskt ha varit med och utformat den för att den ska fungera på bästa sätt. Det är gott att veta att många elever har lärt sig det som var meningen att de skulle lära sig, och att jag således har någorlunda kläm på hur man lär ut. Det är tryggt, helt enkelt. Trygghet är kanske inte det coolaste, men jag uppskattar det. Mycket.  

Jag är så nöjd och glad med min helg, och det känns så skönt för jag har haft rätt dåligt grundhumör ett tag nu.

 

Så'nt som gjort helgen bra:

- Ett roligt besked på jobbet precis innan jag gick hem för helgen.
- Sol och tre långa promenader.

- Jag var duktig igår och tvättade, bakade och plockade skräp i trädgården (hittade bl.a. en alkomätare!?!) så det stod härliga till, men hann ändå vila. 

- Bio med maken för första gången på länge. (Såg En kvinna bland män, sevärd!)

- Jag har inte haft huvudvärk på en och en halv vecka, och jag vet ärligt talat inte när det hände sist.

- Jag håller på att försöka hitta tillbaka till någon slags rimlig normalvikt, och efter knappt tre veckor är jag halvvägs. 

- Bokat in en tjejkväll med gänget från jönköpingstiden nästa helg, så jag har något extra att se fram emot också. (Förutom 18-årskalaset som vankas här hemma, då.)

- Och som alltid, familjen!

 

Skönt att vara glad - bara det blir man ju glad av!

Har ni tänkt på björklöv? De nyutspruckna, ljusgröna som ser så ömtåliga ut tål egentligen kyla mycket bättre än den mörkgröna, stadiga sommarversionen. Hela björkar ser förresten också ganska skira och bräckliga ut, men långt upp på fjällen växer de ändå, till skillnad från den mycket mer bastanta eken som du inte lär hitta ett enda exemplar av i Norrland. 

 

Eller maskrosor. Hur kan en maskros tränga sig upp genom asfalt? Den är inte hård, vass, stadig eller någonting som man skulle kunna tro behövs för det kraftprovet. 

 

Och blåklockor. De har så tunna kronblad att de närapå är genomskinliga, men fortsätter blomma långt in på kalla hösten. 

 

Tunna små grässtrån bara vajar i stormen medan stora, stadiga träd bryts av och faller. 

 

En del av oss uppfattas av andra som ganska så ömtåliga. Det må väl vara hänt. Vi är i gott sällskap. 

Jag känner mig en smula melankolisk idag, trött efter arbetsveckan och med det normala marsvädret tillbaka efter några oväntade vårdagar. Mest kommer ändå melankolin av den plötsliga insikten att barn är ett lån man får att förvalta några hastiga år, som en parentes i livet, fast tvärtom - ett oändligt viktigt avsnitt, men så begränsat. För all del, mamma fortsätter jag ju att vara, men på ett helt annat sätt. 

 

Det är konstigt att det blir vardag att inte träffas varje dag, vecka eller ens månad längre. Hur blev det normalt så snabbt, efter alla år tillsammans? Konstigt. 

 

Ikväll ska jag och de fortfarande hemmavarande barnen mysa, analysera och flamsa framför Mello. Det är nog bra för ett melankoliskt mammahjärta, tror jag.  

 

Jag har sportlov i min ensamhet, en vecka efter barnen. Planerna för lovet är mycket sparsmakade och simpla: vara ute i dagsljus, vila, kanske träffa någon kompis och eventuellt - men troligen inte - frosta ur frysen. Det får vara bra så. Det finns gott om saker jag skulle kunna sätta igång med, tusen hörn att röja, men nej. Bara om lusten faller på. Jag orkar inte bli trött igen. 

Skriver, suddar, börjar om, suddar, testar något annat, suddar... Väljer bort det ena trötta tankespåret efter det andra. Ger upp och går och tar fram kvällsmat istället. 

Snart är sista dagen i första månaden över, och det kan jag leva med. Det är svårt med peppen i januari, så att säga, men vi har försökt blanda in lite skojigheter i "men det här är ju ett nytt år varför är inte allt bättre"-smeten för att få någon energi. En helg i Dalarna med goda vänner, till exempel, vad sägs om det? Den praktiskt lagda kan möjligen påpeka att januarihelger inte är de bästa för långfärder, men med en bra spellista, trevligt resesällskap och extra spolarvätska i packningen går det bra. Dalarna är fint (har du varit vid Siljan?) och vännerna är bra. Jag tror bestämt att jag fick ett par nya vänner också, storlek mindre.

 

Promenerandet har gått dåligt. Det är inte lockande alls att ge sig ut i mörkret, kylan och halkan efter jobbet och då låter jag bli. Idag fick jag mixtra lite med mina arbetstider pga ett hasteligen insatt möte, så jag kunde ta en promenad på förmiddagen, minsann! Blåsigt och eländigt var det, men att bli lite genomblåst då och då har ju också sin charm. 

 

Och nu några foton från den gångna månaden:

 

Om man tittar på faktiska händelser så har den här veckan inte varit särskilt speciell, men ändå är jag helt färdig denna fredagskväll. Efter jobbet fixade jag mat till oss, men efter det har jag legat på soffan och sett sex avsnitt (hittills) av en enkel, lagom rolig men ändå lite känslosam serie. Kanske är jag tröttare än vanligt för att jag har haft ovanligt mycket huvudvärk den här veckan. Det i sin tur kan bero på att jag håller på att trappa ner medicindosen. Å andra sidan kan det vara så att jag har haft huvudvärk för att jag är tröttare än vanligt, och det borde inte bero på mindre medicin eftersom medicinen gör mig trött... Så kanske är det något annat och vad är höna och vad är ägg och är det ens någon idé att försöka förstå eller ska jag bara ligga kvar på soffan och småsova framför datorn... 

 

Skönt med helg är det hursomhelst! 

 

 

 

PS. Blommorna på övervåningen är fortfarande inte vattnade, för sist jag tog mig i kragen tappade jag sugen när jag var klar på nedervåningen. Alltså. 

Vattna blommor, alltså. Jag är så dålig på att vattna blommor!

 

För trivselns skull har jag tagit några krukväxter till mitt klassrum, och dem sköter jag som en klocka. Måndag morgon: Starta den stationära datorn så att den får gott om tid på sig att vakna, av med ytterkläderna, sätta på tevattnet och vattna blommorna. Det är en rutin och blommorna mår bra. På jobbet. 

 

Hemma tittar jag på blommorna och tänker: Imorgon ska jag vattna blommorna. Det tar ju bara några minuter och de börjar se lite ledsna ut. Påföljande dag ser jag dem igen men är så rysligt trött efter jobbet och känner att det jag verkligen behöver är att halvligga i soffan. Har blommorna klarat sig så här länge utan vatten gör väl inte en dag till någon skillnad egentligen? Och så blir de ovattnade. Länge. Överlever gör de allra flesta ändå, för ömtåliga sorter undviker jag att införskaffa och skulle jag råka få någon klarar den sig max några veckor innan den blir bortom räddning och slutar att vara ett problem.

 

Just nu vet jag inte riktigt hur länge sedan det är sedan blomstackarna fick vatten sist, så det är nog dags. Jag gör det imorgon. 

Sällskapsspel jag spelat hittills det här jullovet: 

 

Balance Ice Cube (eller "Pingvinspelet" som vi kallar det)

Exploding Kittens
Svenska språket

Rackare
Alias

Hissa & Dissa

+ elektroniska spel, om de räknas. 

 

Socialt värre!

Sällskapsspel som jag inte längre ställer upp på att spela för att de tar för lång tid och inte är tillräckligt roliga den tiden man spelare dem: 
Munchkins
Bondespelet

Dags att sammanfatta 2018! Återanvänder UnderbaraClaras frågelista, för den omfattar det mesta. Jag ber om ursäkt om det blir lite gnälligt. Så'na dagar och så'na år har man ibland. 

 

Ja. Jag var deltidssjukskriven några veckor och har haft ett antal mer eller mindre smärtsamma läkarbesök. Det var dock ingen större fara med mig och numera mår jag nästan bra. Ser fram emot att bli av med den sista medicinen bara - visserligen hjälper den mot huvudvärken, men biverkningarna är lite tröttsamma. 

 

Jag gick också i samtal hos en terapeut och fick hjälp att tänka. Inte så tokigt. 

 

Jag kan väl inte precis säga att jag genomdrev de förändringar som blev, men året har definitivt innehållit stora förändringar. Min man jobbar inte längre som pastor och vår son har flyttat hemifrån. Nya rytmer, nya rutiner, nya erfarenheter och så mycket nytt att jag är alldeles trött på nya saker. Lite vardagslunk, tack!

 

Jag blev faster igen, den här gången åt en liten Elsie. Numera är jag moster åt två "barn" (svårt att kalla dem barn längre dock) och faster åt nio. 

 

Äldsta sonens student (som jag ironiskt nog inte minns datumet för) och flytt hemifrån. Lillans konfirmation. Makens avtackningsfest. Och ett par andra grejer som jag sparar för mig själv tills vidare.   

 

Ingen nära släkting, tack och lov! Men en människa som var ett enda stort under, som gav massor av kärlek fastän han själv knappt fått någon under större delen av sitt liv, lämnade ett stort hål efter sig här i Borås. Kennet hette han, och vi minns honom med tacksamhet och glädje. 

 

Vilka länder besökte du?
I våras blev vår lilla familj bjudna på en långhelg i London och det var gott att komma iväg och uppleva saker tillsammans.

Öhh... Köp... Kanske det där paret snygga örhängen som jag spanade in i ett skyltfönster men inte köpte för att de var för dyra och sedan hittade i en annan affär för typ en tiondel av priset. (Inga större investeringar i år, med andra ord.)

 

Familjen.

Släkten.

Folk som hör av sig och är omtänksamma eller gör något lite extra för att visa uppskattning.  

 

Jag längtar efter att komma vidare, lägga bakom mig, få ny mening och bättre perspektiv på sådant som har hänt det här året. 

 

Sagt ifrån. Det är jag sannerligen inte så bra på utom när det bara är jag som lyssnar på mig. Fast egentligen håller jag nog på att bättra mig redan. 

 

Oroat mig.  

 

 Äh, TV... Så nittonhundratalet!

 

Jag minns inte riktigt vad jag har läst. Fortfarande är det mest på sommaren jag har ro att läsa böcker, och inte ens då blir det ofta något särskilt svårsmält.

 

Jag har till slut börjat använda Spotify, hehe. Tidigare har jag installerat det, letat efter någon sång, inte hittat den, stört ihjäl mig på att datorn startar Spotify åt mig fastän jag har stängt av det gång på gång och avinstallerat det igen. Men jag lyssnar fortfarande mest på pratradio. Lantzkampen tycker jag ofta är en riktig höjdare (inte minst eftersom domaren är SFI-lärare och grammatiknörd). 

 

Det var roligt att se Wicked när vi var i London också!

 

Större tilltro till min kunskap och erfarenhet. 

 

Största misstaget?

Vad vet jag. Lite förvirrad har jag ju varit. T.ex. glömde jag att betala räkningarna en månad för att vi inte var hemma de datumen jag brukar ta tag i det. Det blev onödigt dyrt med påminnelseavgift på nästan varenda räkning den månaden. Suck!

 

Ledsnare. Argare. Mer less.  

 

Vad spenderade du mest pengar på? 

Jag vet inte. Kanske det som kommer på nästa punkt...

 

En robotgräsklippare! Äntligen!
Sol och värme - så mycket sol och värme!

 

En rättvis lön. Faktiskt! Väldigt materialistiskt kanske, men jag blev rejält nedslagen när det uppdagades hur mycket jag och ett par kollegor som varit anställda ungefär lika länge som jag har halkat efter i förhållande till de nyanställda. Förutom att det skulle sitta fint med lite extra pengar, så handlar det också om att känna att min jobbinsats är viktig och uppskattad. Å andra sidan är mina elever generösa med beröm och tacksamhet, och det är jag glad för.   

 

Jag jobbade bara några timmar, men hann ändå bli firad av kollegorna. Sedan åkte jag hem och fick en skräddarsydd tårta - tårtbottnarna var kladdkakor!! - och fina presenter. 

 

Alltså... Jag tycker att det här året har varit riktigt jobbigt och tråkigt, men det finns ändå mycket som har gjort att det inte har blivit ännu värre, om du förstår hur jag menar. Så med de omständigheter som vi haft att rätta oss efter (som jag inte har förklarat och troligtvis inte heller kommer att förklara på bloggen), har vi ändå haft ett skapligt år och det är faktiskt ganska stort. 

 

Kameran. Med den i handen har jag fängslats av naturens skönhet in i minsta detalj. Så här i efterhand tror jag att det har varit viktigt för mig att få hjälp att se det vackra och vidunderliga i skapelsen just för att må bra; för att känna hopp och lugn. 

 

Här kommer ett litet urval: 

(Det här är en svamp med mögelsvampar på. Det lärde jag mig när Naturmorgon i P1 svarade på min fråga. Så gick det till när jag blev värlsdberömd!)

 

Jag känner mig en aning vilsen vad det gäller församlingstillhörighet och det är en saknad i sig, om inte efter någon speciell person. 

' 

Go'a elever. Jag kan vara hur uppgiven och sur som helst innan lektionerna, men i klassrummet lättar det så gott som alltid. Är det ett fantastiskt jobb jag har, eller vad?! 

 

Vad är du mest stolt över?
Vet inte... Men jag fick skriva ett par texter och läsa upp dem på vår julkonsert. Det var roligt! 

 

Jag fortsätter att önska att vi människor skulle bli bättre att se varandra som människor i första hand. Den växande oviljan att hjälpa utsatta skrämmer mig, och jag tror att den delvis beror på att argumenteringen är så försåtlig att man glömmer just det att det handlar om människor.  

 

Äta färre kakor. (Sätter i princip inga gränser för mig själv just nu. Det är inte riktigt hållbart.)

Bry mig mindre om vad andra tycker om saker som ändå inte är viktiga. 

 

Julgranen är klädd, julgodiset kokat/inköpt, julmaten förberedd och huset någotsånär städat. Återstår gör inslagning och rimmande. Tänk, förra året hade vi gäster på ingång och jag var så trött, så trött. Jag trodde att det var olika saker som hänt runtomkring mig som hade tagit slut på min ork, och det var det säkert till viss del, men jag hade ju också kraftig järnbrist som jag inte visste om än. Inte undra på att det kändes lite motigt med allt julpyssel ovanpå allt det vanliga.

 

I år firar vi julafton utan en enda nattgäst för första gången. Det känns väldigt märkligt och ganska så tomt, måste jag säga, men också lite skönt och avlappnat. På annandagen däremot blir det full fart med hela min storfamilj. Inte så tokigt att hinna med båda delarna, tycker jag!

 

Nu ska jag resa mig från datorn och se efter om köksgolvet torkat. Marsipanfigurerna är ännu inte gjorda, nämligen. Barnen gör massor av marsipanfigurer varje år för att det är så roligt. Sedan har vi marsipan kvar hur länge som helst, för ingen är särskilt intresserad av att äta figurerna. Så strax ska de få sätta igång uppe i köket, medan föräldrarna förvandlar vardagsrummet till inslagsverkstad. 

 

Så ser vår kväll ut. 

God jul till dig och de dina! 

Igår hade vi vår julkonsert i kyrkan. Det var roligt - och varmt! Tyvärr funkade inte medhörningen riktigt, så vi altar vågade inte klämma i ordentligt och det känns ju lite synd efter all övning... Men mest var det roligt, och uppskattat också. Maken och jag hade anförtrotts att skriva några texter på temat Ljus, så dem fick vi läsa upp. Nervöst - men också det uppskattat. Hela gårdagen gick åt för att repa, förbereda och framföra, så idag har jag försökt att sakta ner litegrann. Sonen är hemma över helgen, så resten av familjen har fått genomföra kognitiva tester som han ska ha som underlag för något projekt i sin utbildning - lite kul, sådär. Den som visade sig ha bäst minne var förresten mellandottern, om någon undrade.

 

Så'n var min helg. Inte så tokig, med andra ord.